När Marie Göranzon och Lena Nyman för första gången spelar mot varandra slår det gnistor, även om Jonas Gardells pjäs ”Helvetet är minnet utan makt att förändra” inte tillhör de omistliga. Det handlar om två medelålders systrar på randen till syskonskapets sammanbrott. Den yngre, Viola (Marie Göranzon), är känd skådespelerska och verkar att ha fått allt i livet medan den yngre, Agnes (Lena Nyman), inte fått någonting. Agnes bär på en förtvivlan och sorg över att hennes liv slog fel som under spelets gång förvandlas till vrede och hat.
Spelet försiggår i en lägenhet där den förtidspensionerade Agnes vårdar den döende modern. Viola ringer varje dag och förhör sig om moderns tillstånd. När döden är i omedelbart antågande gör hon sin blixtrande och magnifika entré med en trulig tonårsdotter (Anges Hirdwall) i hälarna. De två systrarna är gränslöst olika men förenade i samma känsla av att ha blivit förbigångna, svikna och lurade. Därför att moderns relation till sina döttrar aldrig varit jämställd och bägge tror att den andra var det mest älskade barnet. Men trots det är inte någon försoning möjlig därför att för mycket av det gamla finns kvar oförlöst. Den försoning som Viola erbjuder är en falsk försoning som sker över Agnes huvud och där inget egentligen förändrats.
Agnes beslut att ta hand om mamman de sista veckorna verkar till en början inte ha ett dugg med martyrskap att göra, men det infinner sig när Viola inte begriper att hon alltid har varit mest älskad, mammas hjärtebarn, den som mamman beundrat och varit stolt över. Så länge Agnes trodde att Viola själv insåg det kunde hon bära att det var så, men när Viola börjar tävla med henne om eländet, att inte ha varit älskad, då brister det för henne och all gammal avundsjuka och all ilska kommer i dagen. Något måste hon i alla fall få vara bäst på, om så bara på att vara åsidosatt och oälskad. Smärtan väcks till liv när Agnes inser att inget går att förändra. Mannan dör och hon kommer aldrig att bli älskad av henne. Hon får ingen ny barndom och inget nytt vuxenliv utan det liv som är levt det är levt.
Parallellt och samtidigt med systrarnas alltmer skruvade relation utspelas en bihandling, som under första akten inte verkar att ha ett dugg med systrarna att göra. Där spelar en mor (Elin Klinga) ett iskallt och skoningslöst spel med sin dotter. I andra akten glider de båda handlingarna ihop när systrarna hittar sina dockor i bråten som modern inte har förmått sig att göra sig av med.
Trots angeläget och starkt motiv fungerar inte föreställningen fullt ut, dels därför att tempot ibland slackar oroväckande dels därför att Jonas Gardell inte lyckas visa på någon djupare förståelse varför och hur relationen bryter samman. Gardells text blir ibland rent av banal i sin svartvita kontrastlöshet. Det är ett litet för ofta ytligt spel om syskonrivalitet, om kärlekstörst, om allt man drömde och ville, om allt som inte blev som det skulle eller borde ha blivit.
Men ”Helvetet är minnet utan makt att förändra” är trots allt fullt ut sevärd för lysande skådespel av Nyman och Göranzon.