Redan i öppningsscenen av Stockholms stadsteaters uppsättning av ”Hedda Gabler” inser man att Jörgens och Heddas chanser till ett lyckligt äktenskap är ganska små. Det unga nygifta parets hem efter ett halvårs kombinerad bröllops- och forskningsresa är en otrivsam ödslighet där generalsdottern Hedda känner sig ensam och otillfredsställd med sitt äktenskap och sitt sysslolösa liv, när hon inte leker med sina ärvda revolvrar. Hon kräver en annan sorts socialt och ekonomiskt liv än vad Jörgen kan ge henne och hon ger honom skulden för sin egen olycka – eller brist på lycka. Hon uppfattar snabbt människors svagheter som hon utnyttjar med – ibland utsökt – elakhet. Ingen skall ställa krav på henne och hon tar inte hänsyn till andras känslor. Heddas problem är att hon inte har någon egen identitet och hon avskärmar sig närmast autistiskt från världen utanför det trånga hemmets väggar.
Egentligen är det obegripligt varför Hedda överhuvud gifte sig med den fantasilöse medelmåttan Jörgen, specialist på flamländsk medeltida ”hemslöjd”. Hans akademiska karriär hotas av den avalkoholiserade Eilert Lövborg som tidigare haft ett kaotiskt förhållande med Hedda, men som nu funnit stadga i den självuppoffrande Thea. När Jörgen, efter Eilerts återfall i fylla, kommer över hans manuskript till ett sensationellt kulturhistoriskt verk och förstår verkets betydelse vill han ge tillbaka det. Men Hedda bränner manuskriptet och kräver av den ångestfyllde Eilert att han skall skjuta sig för pannan för att göra sig ”fri” med ”en död i skönhet”. Hon ger honom en av sina revolvrar, men självklart förmår inte Eilert att skjuta sig själv utan dör i stället av ett löjligt vådaskott.  Konsekvenserna blir förödande.
I sin minimalistiska och förkortade uppsättning på Stockholms stadsteater av Henrik Ibsens drama har Alexander Mørk-Eidem flyttat Ibsens 1890 till tidigt 1970-tal. Scenografin är en gigantisk sittoriktig soffa i brunt läder och i övrigt endast ett litet bord i fonden med skivspelare, telefon och schatullet med Heddas två revolvrar. Soffan vrids sakta runt som visare på en urtavla där scenväxlingarna markeras.
Helena af Sandeberg gör Hedda till en flickhustru som klagar över att hon inte har något att göra. Medan hon slår sig på magen och hatar att vara gravid har hon hyperromantiska föreställningar om mod och frihet. Helena af Sandeberg ger trovärdighet åt Heddas vånda inför valet att antingen acceptera det småborgerliga livet med hem och barn, eller revoltera och söka sig ett liv i total frihet och utlevelse.
Andreas Kundler gör den beskedlige Jörgen rimlig genom att avstå från att göra en karikatyr av en inskränkt akademiker. I stället är Kundlers Jörgen en sann tråkmåns som inte kan försvara sig mot Heddas cyniska provokationer. Magnus Krepper är lyckad som den nyktre och ännu mer som den nynersupne Eilert Lövborg. Frida Hallgren ger resning åt den starkt närvarande Thea Elvsted, som har tagit Eilerts rehabilitering som sitt livsprojekt, men som snabbt glömmer den döde Eilert för att i stället agera musa åt Jörgen.
Föreställningen går upp i varv varje gång Gerhard Hoberstorfers välputsade intrigant advokat Brack kommer tassande och alltmer pockande angriper Heddas integritet. Brack är en livsfarlig småstadsmafioso med avsevärd ekonomisk och politisk makt och blir till slut Heddas undergång.
Det är sällan en så utspelad klassiker griper tag i publiken lika hårt som Alexander Mørk-Eidems starka och okonventionella uppsättning av ”Hedda Gabler”. Med små medel friläggs här Heddas frustration och otillfredsställelse.