Redan i öppningsscenen av Dramatens uppsättning av ”Hedda Gabler” inser man att Jörgens och Heddas chanser till ett långt och lyckligt äktenskap är ganska små.
En beskäftig faster hälsar det unga paret välkommen hem efter ett halvårs kombinerad bröllops- och forskningsresa medan den nyinflyttade villan rensas på stolsöverdragen. Idyllen rämnar omgående när Hedda kommer in och genast börjar styra och domdera och med utsökt oförskämdhet kalla familjens trotjänarinna för ”piga”.
Generalsdottern Hedda känner sig ensam och otillfredsställd i sitt äktenskap med den veke och ospännande Jörgen. Hon demonstrerar sin frustration med arroganta cynismer och irriterad rastlöshet. Hedda är helt klar på att hon inte skall tillåta att någon ställer känslomässiga krav på henne och hon tar heller inte hänsyn till andras känslor. I stället kräver hon en annan sorts socialt liv än vad Jörgen kan ge henne och hon ger honom skulden för sin egen olycka – eller brist på lycka.
Egentligen är det obegripligt varför Hedda överhuvud gifte sig med torrbollen Jörgen, specialist på medeltida hemslöjd. Han är oerhört fantasilös och drar sig undan till sina boktravar när Heddas ironier och elakheter blir alltför vassa och träffar alltför väl.
Jörgens akademiska karriär, och i förlängningen den ansträngda ekonomin, hotas av den avalkoholiserade Eilert Lövborg som tidigare haft ett kaotiskt förhållande med Hedda, men som nu funnit stadga i den självuppoffrande Thea. När Jörgen efter Eilerts återfall i fylla kommer över hans manuskript till ett omvälvande kulturhistoriskt verk förstår Jörgen verkets betydelse och vill ge tillbaka det. Men Hedda bränner manuskriptet och kräver av den ångestfyllde Eilert att han skall skjuta sig för pannan för att göra sig fri med en död i ”skönhet”. Hon ger honom en av sina revolvrar och Eilert dör visserligen, men av ett löjligt vådaskott. Konsekvenserna blir förödande.
Det här är en förvånande traditionell uppsättningen av ”Hedda Gabler” full av teaterreferenser till då- och nutid, men ändock är den inte helt tydlig och klar. Särskilt blir den spännande och nyansrika rollen som Hedda lidande i den alltför endimensionella. Tanja Svedjeström gör Hedda till en flickhustru som klagar över livets leda och på att hon inte har något att göra. Heddas vånda inför sin livssituation att antingen acceptera det småborgerliga eller revoltera, försvinner i en osympatisk självupptagenhet utan att man riktigt kommer underfund med varför hon så aggressivt söker ett annat liv.
Eftersom Heddas konflikt aldrig blir synliggjord blir dramat märkligt ogripbart, trots att Johan H:son Kjellgren lyckas mycket bra som den beskedlige Jörgen. Genom att avstå från att göra en karikatyr av en inskränkt akademiker blir han rent av levande.
Magnus Roosmann är lyckad som den nyktre, och ännu mer som den nersupne, Eilert Lövborg med en oemotståndlig lockelse för Hedda. Franciska Löfgren ger resning åt Thea, som har tagit Eilerts rehabilitering som sitt livsprojekt, men som snabbt glömmer den döde Ejlert för att i stället agera musa åt Jörgen.
Föreställningen får nerv och spänning varje gång Tomas Ponténs välputsade assessor Brack tassande och alltmer pockande angriper Heddas integritet. Brack är en livsfarlig småstadsmafioso med avsevärd ekonomisk och politisk makt och blir till slut Heddas undergång.
Regissören Christian Tomner har valt att förlägga tiden till Ibsens samtid, ungefär 1890 när pjäsen hade premiär, med en scenografi som i sin genomskinlighet förstärker intrycket av Heddas instängdhet.
Trots alla invändningar är Dramatens ”Hedda Gabler” intressant och en föreställning som ger rika tillfällen till eftertanke.