För 20 år sedan förvandlades dansteatern från att i huvudsak ha varit enbart dans och musik till föreställningar där dans och text vävdes samman till en stark enhet. En av de ledande i Europa var den tyska koreografen Pina Bausch och i Sverige var Birgitta Egerbladh och Barbro Smeds pionjärerna. Deras första samarbete var ”Röda havet” 1986 med skådespelerskan Ann Petrén och dansaren Françoise Joyce. Det var ett första försök att dansa text: Att tala rytmer och rörelser. Nu, tjugo år senare, kommer ”Röda Havet 2” även denna gång är Ann Petrén och Françoise Joyce på scenen, förstärkta med stadsteaterns veteran Meta Velander.
Livet igenom ägnar vi oss åt att forma vårt livsrum och revir. Vi fejar och donar, flyttar in och flyttar ut, packar upp och packar ner. Får vi bara ordning och reda hemma, tror vi oss ha kontroll också på vårt inre kaos. ”Röda Havet 2” börjar med att en kvinna (Ann Petrén) kommer in i ett ljusgrått rum. "Här bor jag väl bra?", säger hon till publiken och gläds åt att ha sju meter i takhöjd. Det är som om hennes ensamhet fyller upp det stora rummet sedan sonen (Joakim Gräns) flyttat hemifrån. I hennes längtan efter gemenskap frammanar hon sitt andra jag, en dansare (Françoise Joyce), som fyller rummet med grace, temperament och nya impulser.
I fonden projiceras filmade sekvenser från det första "Röda havet" på den vita fondväggen. På så sätt kommenteras, återupplevs och nyskapas föreställningen. Det blir en dialog mellan nutid och 1986.
I Peter Lundquists smarta scenografi där rekvisitan – sopsäckar, gummibåt(!), stege och flyttkartonger – tycks leva sitt eget liv.
Ann Petréns osvikliga sinne för tät publikkontakt och mångsidighet som skådespelare göre henne till föreställningens självklara centrum som är en sorts stillhet när Francoise Joyce står för en varm och impulsiv nervighet. Med Meta Velander kommer en saklig och lakonisk realism. Medan krämporna och förtretligheterna smyger sig på visar Velander, likt poeten, att det är vägen som är resan värd.
1986 slutade föreställningen med att männen gjorde entré på scenen. Nu har männen spelat ut sin roll och är bortsopade. Istället tar de tre kvinnorna en stilla fika vid havets eviga vågrörelser.
Birgitta Egerbladh och Barbro Smeds har åter skapat en sevärd föreställning där teater och dans blandas till en lätt sorgsen glädje.