|
|
| Dansteaterrepris,
men ändå inte |
| Scen:
Stockholms stadsteater, lilla scenen
Föreställning: Röda havet 2
Text: Barbro Smeds
Regi: Birgitta Egerbladh och Barbro Smeds
Koreografi: Birgitta Egerbladh
Scenografi: Peter Lundquist
Medverkande: Ann Petrén, Françoise Joyce, Meta Velander
och Joakim Gräns
Speltid 1 tim. |
För
20 år sedan förvandlades dansteatern från att i huvudsak
ha varit enbart dans och musik till föreställningar där
dans och text vävdes samman till en stark enhet. En av de ledande
i Europa var den tyska koreografen Pina Bausch och i Sverige var Birgitta
Egerbladh och Barbro Smeds pionjärerna. Deras första samarbete
var ”Röda havet” 1986 med skådespelerskan Ann Petrén
och dansaren Françoise Joyce. Det var ett första försök
att dansa text: Att tala rytmer och rörelser. Nu, tjugo år
senare, kommer ”Röda Havet 2” även denna gång
är Ann Petrén och Françoise Joyce på scenen,
förstärkta med stadsteaterns veteran Meta Velander.
Livet igenom ägnar vi oss åt att forma vårt livsrum och
revir. Vi fejar och donar, flyttar in och flyttar ut, packar upp och packar
ner. Får vi bara ordning och reda hemma, tror vi oss ha kontroll
också på vårt inre kaos. ”Röda Havet 2”
börjar med att en kvinna (Ann Petrén) kommer in i ett ljusgrått
rum. "Här bor jag väl bra?", säger hon till publiken
och gläds åt att ha sju meter i takhöjd. Det är som
om hennes ensamhet fyller upp det stora rummet sedan sonen (Joakim Gräns)
flyttat hemifrån. I hennes längtan efter gemenskap frammanar
hon sitt andra jag, en dansare (Françoise Joyce), som fyller rummet
med grace, temperament och nya impulser.
I fonden projiceras filmade sekvenser från det första "Röda
havet" på den vita fondväggen. På så sätt
kommenteras, återupplevs och nyskapas föreställningen.
Det blir en dialog mellan nutid och 1986.
I Peter Lundquists smarta scenografi där rekvisitan – sopsäckar,
gummibåt(!), stege och flyttkartonger – tycks leva sitt eget
liv.
Ann Petréns osvikliga sinne för tät publikkontakt och
mångsidighet som skådespelare göre henne till föreställningens
självklara centrum som är en sorts stillhet när Francoise
Joyce står för en varm och impulsiv nervighet. Med Meta Velander
kommer en saklig och lakonisk realism. Medan krämporna och förtretligheterna
smyger sig på visar Velander, likt poeten, att det är vägen
som är resan värd.
1986 slutade föreställningen med att männen gjorde entré
på scenen. Nu har männen spelat ut sin roll och är bortsopade.
Istället tar de tre kvinnorna en stilla fika vid havets eviga vågrörelser.
Birgitta Egerbladh och Barbro Smeds har åter skapat en sevärd
föreställning där teater och dans blandas till en lätt
sorgsen glädje.
|
|