Just nu spelas Shakespeares tragedi ”Hamlet” både i Stockholm och Uppsala, men det är två helt olika föreställningar. Ingen är väl direkt nyskapande trots att man i Stockholm valt att ha kvinnor i två av mansrollerna. Att bägge teatrarna sätter upp ”Hamlet” med premiär samma kväll tyder antingen på gott sinne för PR eller usel planering.
Handlingen är välkänd: Hamlet, prins av Danmark, är svårmodig efter faderns död och sedan modern, drottning Gertrud, gift om sig med farbrodern (Claudius) som övertagit kungatronen.
Faderns gengångare avslöjar att Claudius mördat honom. Hamlet spelar galen för att dölja sin hämndlystnad. Han söker ett tillfälle att mörda Claudius, som i sin tur är misstänksam mot Hamlet och själv söker lämpligt sätt att röja honom ur vägen.
Hamlets spelade vansinne drabbar den oskuldsfulla Ofelia som Hamlet är förälskad i. I tron och förhoppningen att det är Claudius råkar Hamlet döda Polonius, Ofelias och Laertes far. Ofelia dränker sig och Hamlets vän Laertes vill hämnas sin far och syster. Vid den slutliga uppgörelsen dödas Hamlet och Laertes liksom Claudius och Gertrud. Tronen intas av den norske prinsen Fortinbras.
Tragedin om Hamlet förvandlas lätt till en såpa som handlar om precis allting: krig och fred, politik och makt, familj och samhälle, kärleksliv och vänner, hat och hämnd, förnuft och vansinne, äkthet och förställning. En fälla som dock omsorgsfullt undvikits i båda uppsättningarna.
I Uppsala har regissören Ole Anders Tandberg försett Hamletgestalten med svart humor och ilskna sarkasmer parad med en stor portion svårmod. Aksel Morisse lyckas ge sin Hamlet både djup och en påfallande ytlighet. Av övriga gör Gustav Levin sin kung Claudius tydlig och enkel, medan Cecilia Ljung och Mikaela Ramel har svårare att få sina roller som drottning Gertrud och Ofelia att bli riktigt synliga. Historien har dessutom blivit svårt uttunnad när både Horatio och den norske prinsen Fortinbras utelämnats. Strykningarna innebär att föreställningen aldrig når ner till djupet av Hamlets mångfacetterade karaktär. Horatios repliker sägs av Hamlet i en otydlig inre monolog. Dessutom är den teatergrupp som kommer till slottet, och som Hamlet noggrant instruerar hur de skall spela för att avslöja kungens illdåd, reducerad till en enda skådespelare. Låt vara att Robin Keller är utmärkt som ensam skådespelartrupp.
Scenografin är elegant minimalistisk med fjorton dörrar som under teaterkulisskrammel öppnas och stängs ett otal gånger. Dörrarna fungerar också som ett galleri när alla fjorton samtidigt står öppna.
Inte heller Stockholms Stadsteaters uppsättning går tillräckligt på djupet. Problemet är till stor del Jan Marks försök att ge texten en modern vardagsdräkt. Det fungerar inte med flera olika stilar som blandas, ett flackt bildspråk och en rad nya onödiga vitsar.
Scenografin visar upp sju flyttbara pelare, ett effektfullt ljus, rökmaskinen går för fullt och ibland uppträder levande musik som närmast blir en sorts dekoration. Dessutom blev musiken ibland rent av störande.
Hamlet spelas av Helena Bergström som gör sin prins av Danmark till en tveksamt hånfull gycklare och farlig sanningssägare. Bergström förvandlar sin rätt högljudda och monotona spelstil till en kombination av energi och humor tryfferad med en god portion självironi. Att en kvinna spelar prinsen är prövat några gånger tidigare och kan kanske lägga en annan vinkling på den manliga värld där Hamlet rör sig. Dessutom kan relationen till Ofelia bli litet mer svårtolkad, men Bergström spelar rollen mer mänskligt än manligt, vilket befriar den från en rad svårigheter.
Både Sanna Krepper som Horatio och Johan H:son Kjellgren som Claudius ger tyngd och skärpa åt uppsättningen. Medan Anders Ahlbom Rosendahls tolkning av Polonius rymmer en hel rad av föreställningens höjdpunkter med mer vansinne än vad Hamlet och Ofelia tillsammans kan visa upp.
Gemensamt för de båda uppsättningarna är att pjäsens kvinnoroller har marginaliserats och förytligats. Det gäller särskilt de båda drottningarna: Cecilia Ljung i Uppsala och Lis Nilheim i Stockholm. I Uppsala verkar det som om Mikaela Ramels Ofelia blir galen av just ingen orsak alls. Medan Marie Robertsons stockholmsofelia bryter samman när hon slits mellan fyra mäns viljor.
Visst kan man fundera över produktionsplaneringen när två närliggande teatrar spelar ”Hamlet” under samma period, men det positiva är att det nu finns möjlighet att se en av de viktigaste pjäser som skrivits och som alltid har något att ge åskådaren. Hur mycket den än bearbetas.