Öppningsscenen i Stockholms stadsteaters uppsättning av Arthur Millers amerikanska tragedi ”En handelsresandes död” är storslagen. Den misslyckade försäljaren Willy Loman knegar med sina väskor uppför en trappa som leder mot ett tempel eller ett mausoleum. Fast egentligen påminner byggnaden om bankernas mest svulstiga arkitektur och varför inte. Willys verklighet kommer aldrig att nå upp till hans drömmar.
Efter att ha spelats åtskilliga gånger i Sverige både på scenen och på TV, bl.a. med Carl-Gustaf Lindstedt som den 60 årige handelsresanden, vet vi ju hur det går för Willy, så regissören Göran Stangertz avslöjar ingen hemlighet när han låter pjäsen börja med Willys begravning. Vad vi i själva verket ser är Willys dröjande väg till härligheten.
Därefter spelas de sista dagarna i Willys liv upp med hopp mellan olika tidsskikt. Handlingen är inte linjär utan utspelas under flera olika perioder i Willys liv.
Efter fyrtio år som handelsresande i landsorten är Willy Loman trött och nersliten. Han har ingen framtid och han är en dålig säljare. För Willy blir karriärstegen en nerstigning till helvetet. Han går under i arbetslöshet och förnedring, men han sitter fast i sin livslögn om sig själv som framgångsrik och kreativ säljare och i sin tro på den amerikanska framgångsmyten: att var och en själv skapar sin lycka.
Willy drömmer om en lysande framtidr för sönerna Biff och Happy. Men ingen av dem har de egenskaper som behövs för att nå toppen. Biff är 34 år och har sedan har var 20 levt att kringflackande och inte alltför hederligt liv. Happy har ett underordnat jobb i en firma, men tror att den stora chansen finns runt hörnet. Hur många gånger han än blir förbigången i karriären.
Pjäsens andra akt utspelas den dag då Willy går upp till chefen för att få en tjänst i New York, men i stället blir avskedad samtidigt som Biff och Happy misslyckats med att skaffa pengar till ännu ett av sina orealistiska projekt. Willy ser ingen annan utväg än att utlösa livförsäkringen och han ger sig ut med bilen en sista gång.
Föreställningens trovärdighet och styrka bygger på att Lars-Erik Berenetts tragiska storhet som Willy. Med en stark fysisk närvaro gestaltar han medelmåttan som släpar på en mängd förväntningar och på sin tro på de stora möjligheter som inte finns och som aldrig har funnits. Willys tragik är att aldrig ser eller ens anar de mekanismer som format honom och som styr hans liv. Berenett håller upp Willys patetiska livslögn så att man bokstavligt talat ser vilken tunn sköld den är mot verkligheten.
Mot Willys drömmar om sönernas framgångar står äldste sonen Biff, kraftfullt spelad av Johan Hson Kjellgren, som älsklingssonen som är en i grunden misslyckad figur, men som också inser sin begränsning och att hans framtid knappast är gloriös. I själva verket har Biff i den här uppsättningen den ende som kanske kommer att överleva.
De övriga skådespelarna får mindre utrymme att utforma sina roller till annat än typer utan djup och bredd. Lis Nilheim, som hustrun Linda, och Niklas Gustafsson, som sonen Happy, får aldrig något riktigt fäste i föreställningen. Deras insatser har reducerats till att försöka dämpa ner den olösliga och olösta konflikten mellan Willy och Biff.
Problematiskt är att det intima spelet kommer av sig i den storslagna scenografin och skådespelarna inte lyckas fylla det jättelika scenrummet med de laddningar av frustration och återhållen vrede som pjäsen är så full av. Tempot blir långsamt och tillbakahållet.
Men med Lars-Erik Berenetts storslaget tragiska Willy Loman blir föreställningen en gripande uppvisning i livets orättvisa.