Sara Kadefors debuterar på Dramatenmed ”Hänga ut” som är en pjäs om unga människors väntan på att något ska hända, ett enda långt "hängande" någonstans, en enda lång längtan – bort.
Lika intensivt som Vladimir och Estragon väntar på herr Godot, i en hopplös förhoppning att han skall förändra deras liv, lika förgäves väntar Claudia, Missy och Beata på Adrian, som skall ta med dem på ett party. Men varken Godot eller Adrian kommer någonsin.
Tre tonårstjejer – Claudia (Sofia Ledarp), Missy (Alexandra Rapaport) och Beata (Julia Dufvenius) – samlas vid den avsides korvmacken, där inte en enda kund finns som köper någon äcklig korv eller fettdrypande hamburgare med pulvermos och grillkrydda. Tjorran ligger fel, fel, fel, men där finns Kerstin (37) (Lia Boysen) som också väntar och längtar efter att något skall ske och som fungerar som en sorts reservmorsa för de tre.
Självklart är föräldragenerationen frånvarande. Ingen av tjejerna verkade att ha något rimligt förhållande till sina föräldrar. De nämndes knappast och då bara i fantasifulla historier.
Det handlar om hårt pressade unga människor med en outhärdlig känsla av makt- och meningslöshet och att inte var värda något. Att vara en fullständigt ointressant person i den yttersta marginalen, men i desperat behov av att ses och bekräftas. De drivs av oro är rastlösa, ryckiga, skräniga och rätt outhärdliga – också för varandra. Det är långt från den ideala bilden av tonårstjejers liv och deras verklighet.
De tre väntar förgäves på Adrian som i varje fall Claudia och Missy har eller har haft ihop det med – mer eller mindre. I stället kommer Istvan (Jens Ohlin) på väg hem i natten från ett party som inte heller blev som han hade tänkt sig. Han får ta emot tjejernas hela besvikelse och ilska över att drömprinsen aldrig kom och tog med dem till det där partyt.
Alexandra Rapaport har utvecklats till en skicklig ung skådespelerska och hennes Missy fångar tonåringens plötsliga kast mellan sin ångest och förtvivlan och en omotiverad uppsluppenhet. Situationer som hotar bli jobbiga duckar hon undan med en stereotyp diskodans. Julia Dufvenius Beata har en dyster suicidal framtoning, men hon formligen ångar av återhållen lust och smärta inför att aldrig bli sedd. Claudia spelas med precision av Sofia Ledarp som låter Claudia vara fullständigt undflyende men i outsinligt behov av närhet och den illasittande vänskap som de tre utvecklar.
Dialogens tempo är högt speeda, som hämtad ur levande livet, medan tjejerna själva har tappat distansen – till sig själva och till varandra. Problemet är att stämningen och volymen är så högt uppskruvad att nyanserna försvinner i klichéer och förenklingar. Regissören Christian Tomner har inte lyckats särskilt väl med att ta tillvara textens grundelement av tonårsångest och självbedragande. Att försöka med den vanliga teaterrealismen fungerar inte på just den här texten. Därför känns den här uppsättningen som alltför enkel och ytlig. Livet är mer än så här – också för tonårstjejer.