Henrik Ibsens idédrama ”Peer Gynt” handlar om en människa som konsekvent ”är sig själv nog”. Peer Gynt är fantasten och flyktmänniskan som drömmer, ljuger, fantiserar och förför för att finna sin egen väg genom livet – en särling som inte passar in någonstans. Han är en modern människa i den meningen att han bryter sig loss både från den kvinna som älskar honom och från sina rötter lätt och utan betänkligheter.
Leif Stinnerbom har i sin lättillgängliga och dansanta uppsättning av ”Peer Gynt” i Berättarladan vid Rotteros i Sunne tagit fasta på det kluvna hos Peer och låtit olika sidor av hans personlighet växa ut åt olika håll. Resultatet har blivit en föreställning med inslag av både mysteriespel och samhällssatir, men med en tydlig udd riktad mot det självförnöjda politiskt korrekta samhället.
Titelrollen är uppdelad på tre skådespelare som gestaltar var sitt skede i Peers liv – som ung (Jakob Hultcrantz Hansson), som medelålders (Rolf Lydahl) och som åldrad man (Björn Söderbäck) på väg mot slutet. Det är skickligt genomfört, men litet splittrat liksom att alla skådespelarna spelar flera roller (utom Solveig och Knappstöparen).
Peer är mer än bara en charmerande odåga. För honom handlar det om att inte fastna i en livsstil eller slå sig till ro. Peer är en parallell till Faust – alltid på väg någon annan stans. Han tar lätt på att förmögenheter kommer och går och att lyckan växlar. Han är sig själv nog – och gillar det. Vare sig han är skrupelfri vapenhandlare eller är en islamsk profet av det mer sekulariserade draget. Ingen överdriven fundamentalism där inte. Men till slut jagar Knappstöparen (Ingvar Hirdwall) Peer från vägskäl till vägskäl. För att stöpa om honom till en annan sorts människa – kanske inte till en bättre, men till en sannare.
Förhållandet mellan Peer och hans mor Åse är förutsättningen för pjäsens utveckling. Marika Lindström gör en realistisk Åse med stor klarhet och värme. Hon är en statisk motvikt till den rastlöse Peer och hennes syn på sonen pendlar mellan avståndstagande och en ömsinthet som riskerar att slå över i sentimentalitet. Mor Åse klandrar och älskar sin son, men hon frågar sig aldrig om inte hon också har en skuld i hans stora ego. Peers ouppnåeliga kärlek Solveig görs av akrobaten Lisa Rahbek på lina eller i trapets högt över den jord där Peer – och vi andra – lever våra liv.
Pjäsens övriga roller glider förbi utan att fördjupas. Men det är varken skådespelarnas eller regissörens fel. Grunden är att pjäsen i sig själv inte ger utrymme för något annat än typer – vare sig det är rasande bybor, bergatroll eller Peers suspekta affärsbekanta. Undantagen är danserskan Anitra (Hanna Kulle) som iskallt snor åt sig vad hon kommer över och Dovregubben (Rolf Lydahl) som blir en både farbroderlig och listig förespråkare för den självsyn som präglar pjäsen: ”Var dig själv nog”.
Till den förtätade spänningen i Västanås ”Peer Gynt” bidrar både Lars Jacob Jacobssons minimalistiska scenografi och Magnus Stinnerboms nykomponerade musik där folkmusikslingor vävs samman med modernare klanger utan att grundtonen går förlorad.
Åter visar Leif Stinnerbom ett alldeles get sätt att närma sig och att utveckla de välkända texterna och ge dem en ny dimension.