Östgötateaterns uppsättning av Frank Loessers musikal ”Guys & Dolls” utspelas som sig bör i ett sunkigt New York på 1950-talet med ficktjuvar, horor, hallickar och bortkomna turister. Där har frälsningssoldaten Sarah Brown (Linda Söderholm) tagit som sin uppgift att rädda förtappade själar från tärningsspelet.
Det går inte något vidare.
Så träffar Sarah gamblern Sky Masterson (Mats Huddén) som oförsiktigt slår vad om att han kan locka med sig henne till Havanna. (Det här var före Castro när Havanna var drömmen för alla hålligångare.) Sky får med sig Sarah när han lovar att samla syndare och spelare till hennes nattöppna, men nerläggningshotade, frälsisstation. Mot sin vilja blir Sky (givetvis) kär i Sarah (och vise versa). Under tiden letar spelarrangören Nathan Detroit (Jesper Barkselius) febrilt efter en lokal där han kan ordna ett tärningsspel, samtidigt som han försöker att hålla sig undan från det giftermål hans fästmö, kabaretartisten Miss Adelaide (Petra Nielsen), så häftigt åtrår.
”Guys & Dolls” är mycket underhållande med den rutinerade ensemblen, men i första akten blir det nummerrevy med applåder efter varje nummer. Den andra akten flyter ledigare med många toppnummer.
Mats Huddén gör en lågmäld, nedtonad Sky Masterson vars rykte i spelkretsar är rätt obegripligt. Då är den från Chicago inreste ”scoutledaren” Big Jule, utmärkt spelad av Willy Boholm, mer farlig. Honom vill man helst inte vill möta på en mörk bakgata – eller någon annan stans heller.
Linda Söderholm tar vara på alla möjligheter i den tacksamma rollen som Sarah Brown, som vill frälsa världen från det fördärvliga tärningsspelet. Hennes utveckling från fundamentalist till en mer vidsynt frälsningssoldat tycks ske utan allvarligare moraliska betänkligheter. I de första sångnumren darrar hon betänkligt, men allt eftersom historien rullar på blir hon allt säkrare och i den kubanska barscenen är hon riktigt bra.
Jesper Barkselius prickar in komiska poäng i sin roll som Nathan Detroit. Riktigt underhållande blir han när han försöker fördröja det oundvikliga giftermålet med Miss Adelaide.
Föreställningens motor är Petra Nielsen som den snörvlande, hostande och giftaslystna bimbon Miss Adelaide. Hon gör stor show av alla sina nummer. Nielsen visar åter varför hon är en av våra mest lysande musikalstjärnor. Utan henne skulle musikalen vara betydligt tråkigare.
Vid sidan av de fyra stora rollerna finns flera pärlor: Claës Weinar, Jörgen Mulligan och Mattias Carlsson är Nathans trogna fixare ur begåvningsreserven. Claës Weinar drog upp den gospelinspirerade ”Sitt ner, du välter vår båt” till fullt ös. På frälsningssidan gör Stefan Persson ett bra miniporträtt av den gamle människovänlige frälsningssoldaten, medan Maria Hjalmarson inte får utrymme att utveckla sin ampra frälsningsarmégeneral.
Hasse Alfredsons översättning är fyndig, men han har problem med att tärningsspel inte ingår i den svenska spelkulturen. Vi är mer hemma med poker och kort än med tärningar. Så när Alfredson kallar spelet att ”kasta ben” låter det rätt töntigt.
Scenografin är lyckad och ger en känsla av Broadways barer, gator och kloaker lika väl som av frälsningsarméns slitna lokal och en glassig nattklubb i Havanna.
Östgötateaterns ”Guys & Dolls” är en lyckad och sevärd musikalversion av den gamla konflikten mellan Gud och mammon.