Sthig Jonasson
Greven av Luxemburg
 
 

Lättsam greve på Göteborgsoperan

Scen: Göteborgsoperan
Operett: Greven av Luxemburg
Musik: Franz Lehár
Text: A. M. Willner och Robert Bodansky
Regi: Hans Wigren
Scenografi: Bengt Fröderberg
Kostym: Lars Peder Lindström
Koreografi: Maria Hjalmarsson
Dirigent: B. Tommy Andersson
Medverkande: Tomas Lind, Carolina Sandgren, Mattias Ermedahl, Karin Kjellgren, Peter Harryson, J. Fägerlind, Iwar Bergkwist, Sten Pernmyr, Peter Loguin
Pianist: Björn Eriksson
Delar av operakören
Operans orkester
Speltid ca 2 ½ tim.

Göteborgsoperan är inte rädd för att blanda tung opera med musikal och extremt lättsam operett. Nu spelas både Modest Musorgskijs djupt pessimistiska opera ”Boris Godunov” och som lunchoperett ”Greven av Luxemburg”. Kontrasterna kan knappast bli större inom samma väggar.
”Greven av Luxemburg” är en traditionell rätt oförarglig operett med konstig och förutsägbar intrig där diverse adelsmän har onödiga kärleksproblem. Men ändå, det är alltför enkelt att bara betrakta Franz Lehár som en ytlig tonsättare utan djup. Hans figurer har faktiskt ett eget liv och en tydlig moral, som t.ex. att man skall stå vid sitt ord. Huvudpersonerna kunde nog tänka sig att hoppa i säng direkt om inte just ett hedersord stod i vägen.
Operetten utspelas i Paris 1909 där den ryske adelsmannen furst Basil (Peter Harryson) planerar att gifta sig med Angèle ( Carolina Sandgren ) en firad sångerska vid Parisoperan, men hon är inte adlig och det är ett måste för fursten. René, greve av Luxemburg (Tomas Lind), är en pank adelsman som låter köpa sig att ingå proformaäktenskap med Angèle som efter en snabb skilsmässa som grevinna blir ett passande parti för fursten. René behöver pengar för att kunna fortsätta sitt sorglösa liv bland Paris konstnärer, bohemer och vackra modeller. René och Angèle gifter sig utan att de få se varandra och sedan drar sig greven tillbaka. Arrangemanget var väl inte helt orimligt i högre ståndskretsar när Lehár skrev operetten, 1907.
Efter tre månader när skilsmässa skall ordnas möts René och Angèle av en slump och ovetande om att de är gifta med varandra uppstår glödande kärlek och fursten är ogillande.
I en bihandling har konstnären Armand (Mattias Ermedahl) kärlekstrassel med sin modell Juliette (Karin Kjellgren). Runt de här personerna rör sig en mängd konstnärer, modeller, gäster, betjänter och andra mindre viktig allmänhet.
Givetvis får det ett lyckligt slut och alla får den de vill ha – utom Basil som drabbas av den bedagade, men målmedvetna, ryska grevinnan Stasa ( J. Fägerlind).
Den här uppsättningen tar sig inte själv på något stort allvar utan låter den fåniga intrigen rulla på som om vi befann oss i en sorglös tid då Första världskrigets skyttegravar var otänkbara, men inte så långt borta. Men det finns trots allt också en sens moral i ”Greven av Luxemburg”: ett hedersord är ett hedersord och alla är till salu om priset är rätt, men det är inte säkert att köparen tar hem vinsten.
Föreställningen domineras av Peter Harryson som tar till de stora gesterna och frodiga som ryske furste, eller om han spelar Peter Harryson. Skillnaden kan tyckas hårfin. Den övriga ensemblen tar ut det mesta möjliga ur de välkända sångerna, inte minst duetterna mellan Tomas Lind, Carolina Sandgren är njutbara, men något ri ktigt liv får de i sina gestalter. Det är när man kommer till den talade dialogen som det låter stolpigt och mycket onaturlig. Det blir för mycket opera av operetten det märks tydligt när kören tar i för full hals.
Visst ”Greven av Luxemburg” kan man se om man ändå är i Göteborg, men den är knappast värd en resa. Man får en god lunchtallrik på biljettpengen.

  Sthig Jonasson
PS. ”Greven av Luxemburg” bygger f.ö. på en med rätta bortglömd Strauss-operett, ”Förnuftets gudinna”.  
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd den 2005-05-24