Man skulle kunna säga att musikalen "Grease", som just nu spelas på Göta Lejon, handlar om unga människors frigörelse och om den eviga balansgången att passa in i gruppen och ändå behålla sin identitet. Men varför skall man övertolka en musikal utan alltför mycket djup eller allvar?
”Grease” är en stunds verklighetsflykt i en nostalgisk tripp till ett lyckligt, mycket lyckligt, 1950-tal.
Handlingen är enkel: Det är en hösttermin 1959 på en amerikansk high school där det finns tuffa killar och coola tjejer.
Danny är kung i killgänget T-Birds som har sin feminina motsvarighet i tjejernas ”Pink Ladies”. Danny har haft ett sommaräventyr (oskyldigt, mycket oskyldigt) med officersdottern Sandy. När hon börjar i hans skola till höstterminen är allt förändrat och han drar sig undan därför att hon inte är tillräckligt häftig och cool för att passa in i hans image.
Men problem är till för att lösas.
Rollen som Danny görs av Rennie Mirro som visar att han numera inte enbart är en skicklig dansare utan också en god, eller i varje fall habil, skådespelare. Han är skickligt understödd av Pernilla Wahlgren som den pryda, prydliga och prudentliga Sandy. Eftersom Sandy är allvarligt kär så hottar hon till sig både för att vinna Danny och för frigöra sig från rollen som pappas flicka. Så i sista scenen har hon lagt av sin gulliga klänning och sin lika gulliga frisyr, nu gäller snävt svart fodral och tuff frisyr. Möjligen skulle pappa översten ha blivit mer upphetsad över den klädseln än vad Danny borde ha blivit.
I birollerna finns en rad av våra mest rutinerade och skickliga underhållare. Ola Forssmed är rolig som den sexfixerade men fumligt misslyckade raggaren Sonny. Linus Wahlgren gör Kenickie som har det svårt med mansrollens koppling till ansvar och Kim Sulocki får utrymme nog för att utveckla sin Dennis till en rätt rörande figur. En helt annan typ är Malena Laszlos Rizzo som sprider osäkerhet och cynismer runt sig.
Men det är inte bara den optimalt besatta rollistan som gör ”Grease” så sevärd. Där är också Bengt Peters scenografi och Lars-Åke Wilhelmssons kläder: skinnjackor och utsvängda, färgglada, vippande kjolar i den sötaste 50-tals pastisch man kan önska sig, inte ens stålkammen saknas. Lägg så till att Roine Söderlunds koreografi laddar dansnumren med energi och en akrobatisk bugg som man tidigare bara sett på gamla filmer från Nalen, så är framgångsreceptet fullkomnat.
Visst är ”Grease” en bagatell, men den framförs i ursinnigt, men lekande, tempo med en stor portion humor av en talangfull och entusiastisk ensemble. Sångnumren ger vällustrysningar och strunt samma då om en och annan talscen är så lång så man bara längtar efter nästa sång- och dansnummer. Hela föreställningen är som ett pärlband av gamla hitlåtar. Ibland kändes det som det populära radioprogrammet ”Hits men inte längre”.
”Grease” är rolig och underhållande. Göta Lejon kan se hösten an med tillförsikt – det borde vara en fullsatt publiksuccé.