Glasmenageriet, Stockholms stadsteaters lilla scen
| En lysande studie i martyrskap |
Scen: Stockholms stadsteaters lilla scen |
”Glasmenageriet” utspelas under 1930 i depressionens USA. För familjen Wingfield i en litet förslummad del av S:t Louis är sammanbrottet nära. Modern Amanda lever på minnet från forna glansdagar då hon hade charmat en hel hög beundrare ur sydstaternas plantagesocietet, dessvärre hade hon gift sig med en slarver som lämnade henne och barnen för länge sedan. Nu säljer Amanda utan större framgång veckotidningsprenumerationer och har överfört alla sina drömmar och förhoppningar på sina barn Tom och Laura. Tom försörjer familjen med ett tröstlöst lagerjobb och längtar bort, varje kväll flyr han hemifrån. Den lätt handikappade Laura har noll självförtroende och är närmast skräckslagen för livet och vårdar i stället ömt ett litet menageri av glasdjur. Det enda som kan rädda Tom ur familjens själsdödande grepp är en man som gifter sig med Laura. Så länge Amanda och Laura är utan försörjning sitter Tom fast. Där kommer Toms arbetskamrat Jim som potentiell in, men han visar sig redan vara förlovad.
Rollerna blir emellanåt pappersdockor som inte lever på riktigt, utom när Tom och Amada konfronteras och det slutar med att han, liksom sin far, bryter upp och flyr.
Författarens alter ego Tom spelas lätt och litet övercharmigt av Bengt Nilsson. Det blir för många blinkningar till publiken och för litet hetta. Till det kommer givetvis den uppsättningens antirealistiska ton: imaginära cigarretter tänds med riktiga tändstickor, imaginär mat äts från tomma tallrikar och Tom pratar ömsom med dem på scenen ömsom till publiken.
Agneta Ekmanner är lysande som den luggslitna och utblottade Amanda som kämpar för livet med sitt beräknande egenskapade martyrskap som styrmedel. Alla hennes drömmar och storslagna minnen speglas i Ekmanners utlevande spel.
Hulda Jóhannsdóttir gör Laura till en tragisk gestalt som i en ängslig vilja att vara modern till lags håller sitt sönderfall på avstånd. Hennes enda styrka är hennes totala handlingsförlamning som driver de andra mot sammanbrottet och Tom till ett misslyckat försök som äktenskapsmäklare. Att Laura aldrig haft någon tro på sig själv som självständig kvinna är begripligt med Amada som dominerande mor. Gustaf Hammarsten som icke-kavaljeren Jim är en trevlig och självgod kille som för sent inser varför han blivit bjuden på middag hos Wingfields. Han är den amerikanska framgångsdrömmen förkroppsligad. Gustaf Hammarsten har lyckats med att göra den ganska platta och endimensionella rollen om inte trovärdig så i varje fall mänsklig.
Men mitt i den ekonomiska depressionen och med världsbranden som rycker allt närmare så finns det trots allt en framtid för Tom och Jim. Hur Amada och Laura kommer att klara sig är mer osäkert. För dem finns ingen räddning, eller ….
”Glasmenageriet” på Stockholms stadsteater är en pjäs som kanske inte har så mycket relevans i dagens samhälle, men den rycker tag i åskådaren och tvingar fram eftertanke och begrundan.
| Sthig Jonasson | |
| ©Sthig
Jonasson Foto: |
 |
Jonasson förlag |
|