Huvudperson i den högromantiska baletten ”Giselle” är den unga oskuldsfulla Giselle som älskar och älskas av Albert, en förklädd adelsman – som dessvärre också är trolovad med furstedottern Bathilde. Skogvaktaren Hilarion älskar också han Giselle och beslutar att hämnas när hon avvisar honom. Hilarion avslöjar Alberts dubbelspel och Giselle förlorar förståndet och dör.
Andra akten utspelas vid Giselles grav i skogen där vilierna härskar. Det är unga kvinnor som dött av kärlekssorg och som nu hämnas genom att fånga svekfulla män och dansa dem till döds. Hiliarion blir ett av deras offer, medan Giselles kärlek till Albert sträcker sig bortom döden och hon räddar honom – i varje fall för denna gång.
Efter urpremiären i Paris 1841 har Giselle satts upp oräkneliga gånger och med rätta, det är en bra historia som lämpar sig väl för olika koreografiska tolkningar och experiment, t.ex. utspelades Mats Eks version på ett mentalsjukhus. När så det var dags för Operan att byta ut den Giselle som sattes upp mot slutet av 1960-talet (i och för sig uppgraderad på 1980-talet), fick den ryska ballerinan och koreografen Natalia Makarova möjlighet att göra den nya uppsättningen. Makarva har själv ofta dansat just Giselle, och vet vad som fordras för att i vitalisera dramat inom den stränga balettraditionens gränser. Risken är att förnyelsen blir så subtil att endast balettens innersta vänkrets upptäcker och uppskattar förändringarna, medan de som bara går mer sporadiskt på balett aldrig uppfattar nyanserna. Helt och hållet har väl inte Makarova undvikit den gropen, men hon har lyckats utvinna ny energi ur baletten genom att lyfta fram dramatiken och känslorna.
Första akten med dess enkla handling av kärlek, svek, svartsjuka och död innebär inga stora svårigheter. Här visar Nadja Sellrup (Giselle) och Brendan Collins (Albert) teknisk briljans parad med uttrycksfullhet och gestaltning av det det lekfulla och ungdomliga i förhållandet mellan den oskuldsfulla bodflickan Giselle och Albert medan ståndshögfärden dominerar i förhållandet mellan den adliga Bathilde (viveca Endre) och Albert. Den mörke skogvaktaren Hilarion (Per Sacklén) som älskar Giselle, men som i svartsjuka krossar henne blir inte odelat osympatisk i sin förtvivlan.
Värre är det i andra akten då Giselles kärlek skall segra över hämndbegär och ondska. Då vill det till ett trovärdigt kärlekspar för att det inte skall bli omedvetet komisk när vilierna likt hämndlystna flator drar över scenen och till glättig musik dansar sina offer till döds. De båda danslag som alternerar på Operan klarar väl av den svåra balansgången mellan jordisk och överjordisk kärlek och mellan trohet och svek så att det blir trovärdigt, nästan på allvar.
Dessutom har Operan fått till en lyckad scenografi med ett blodrött vallmofält i fonden i första akten och spretiga kala träd mot en hotfull himmel i andra aktens inledning vid Giselles grav. Det är dramatiskt och estetiskt njutbart.
Det är en vacker ”Giselle” som Operan bjuder – både till form och innehåll.