I Värmlandsoperans uppsättning av Mozarts ”Don Giovanni” är den virile och berömde förföraren åldrad, sliten och har tappat lusten. Hans nya erövringar är bara trött rutin – inte ens en tillgänglig oskuld lockar honom som förr. Han är svårt på dekis: ensam, cynisk och förfallen.
Storyn är sig lik: Don Giovanni är en manisk kvinnojägare, lika tänd på adelsdamer som på tjänsteflickor. När han är full färd med att förföra Donna Anna avbryts de av hennes far, Kommendören, som är direkt avogt inställd till det som sker. Det slutar med en duell där Don Giovanni vinner. Kommendören återkommer dock som vålnad och kräver att Don Giovanni skall överge sitt lastbara liv och göra bättring. När Don Giovanni vägrar går det bokstavligt talat åt helvete för honom. Vålnader skämtar man inte med. Till slut fröjdas alla överlevande åt att moralen segrat över lastbarheten.
Håkan Hagegårds Don Giovanni har en förfärande blandning av oemotståndlig dragning på kvinnor och nära till våld när övertalning inte fungerar. Han är en lysande charmig psykopat, som förefaller ganska normal i en värld där alla verkar mer eller mindre galna. Hagegård har både de sångliga kvaliteterna och förmågan att agera som gör hans Don Giovanni spännande och sällsynt obehaglig.
Sten Wahlund gör Kommendören med respekingivande tung skärpa. När han vrålar ”Ångra dig!” förstår alla – utom Don Giovanni – att det är allvar. En poäng är att Don Giovanni och Kommendören verkar vara jämgamla och deras duell är ganska ovig och rent av litet fånig.
Fredrik Zetterström är ironiskt kraftfull som förförarens betjänt Leporello. Han har ett mycket avspänt förhållande till sin arbetsgivare och är lojal så länge pengar flyter in.
Don Ottavio och Masetto som brukar komma i skymundan får här en mer tydlig och allvarlig framtoning. Don Ottavio (Jonas Durán), beklagar Kommendörens död medan han lägger an på den nyblivet faderlösa Donna Anna. Han må vara tafflig, men han är slug och till slut en av vinnarna i detta spel.
Många kvinnor har ett eller annat skäl att få tag i Don Giovanni. AnnLouice Lögdlund är en sångligt utsökt och i högsta grad levande Donna Anna. Lögdlund har gett Donna Annas passion både ångande längtan efter erotik och, när det går om intet, ett omåttligt hämndbegär.
Donna Elvira, som Don Giovanni övergav redan efter tre dagar, är bitter och trängtar också efter hämnd. Miriam Treichl gör Donna Elvira litet naiv, som trots sveket inte vill tro att han är det svin som andra säger. Inte ens Leporellos katalogaria, med alla de 2 064 erövringarna, övertygar henne. När sanningen går upp för Donna Elvira bryter hon samman i arian ”Mi tradi” (”Han förrådde min kärlek och heder”) som är en höjdare. De är f.ö. många.
Mer tvetydig är Zerlina (Anna Artursson) som är på väg att gifta sig med Masetto (Kosma Ranuer) när Don Giovanni får korn på henne. Då förvandlas oskulden från landet till en mer förslagen och beräknande kvinna som mycket väl vet vad han är ute efter och som är beredd att sälja om priset är rätt.
Värmlandsoperan har lyckats igen ”Don Giovanni” är så nära ett mästerverk man kan komma. Till detta bidrar både sinfoniettan, som under Michael Bartoschs ledning tar till vara alla nyanser i Mozarts musik, och utomordentliga sångare som också kan agera utlevande.
Det är värt en resa till Karlstad och ”Don Giovanni”.