Nej, nej, nej! Regina Lund varken är eller kan spela Greta Garbo och Christopher Wollter är ingen John Gilbert. Men en publik svältfödd på musikaler och underhållning kommer ändå att strömma till Stockholms stadsteater och musikalen ”GG”.
I sin italienska ursprungsversion heter den här musikalen ”Hollywood” och har tyngdpunkten lagd på stumfilmsstjärnan John Gilbert som i talfilmens genombrott klappade igenom och söp ner sig. I den svenska versionen ställs i stället Greta Garbo i fokus. Garbo och Gilbert hade under en kort period en hektisk kärlekshistoria som gav massmedial genklang innan Garbo kom till slutsatsen att hennes karriär, just då, var viktigare än kärleken.
Det går möjligen att ha överseende med att GGs musik är rätt enahanda och mest liknar den sorts lättglömda italienska schlager som man brukar få höra i eurovisionsschlagersammanhang. Liksom att texten är fånigt banal och att tempot är segt – scenerna blir ibland långlånga, som om en del av handlingen utspelas i realtid. Men fiffig scenografi, färgrika kostymer och smart koreografi väger upp en hel del. Och vore så huvudpersonerna karismatiska skulle det väl gått vägen i alla fall.
Problemet är att varken Regina Lund eller Christopher Wollter förmår att ta sig in i sina roller utifrån utan nöjer sig med att imitera och ställa upp sig i tomma poser. Porträttlikhet hjälper inte när det inte finns en susning av passion mellan dem. Ingen av dem har heller något vidare till sångligt register, men det gör kanske inte så mycket när nu musiken är som den är.
De mindre framträdande aktörerna lyckas bättre med att hitta sina roller. Direkt lysande är operatenoren Sonny Wallentin som filmproducenten Louis B. Mayer. Uppenbarligen trivs han i de italienska klangerna. Karin Paulin som Mercedes de Acosta visar en närmast livsfarlig arrogans och Tina Leijonborg som skådespelerskan Ina Claire låter desperationen lysa när hon inser att hon bara är Gilberts försmådda hustru. Annars är det fullt av sorgligt missbrukade talanger i futtiga biroller – t.ex. Butta Börjesson, Gerda Fransson, Magnus Borén, Tomas Ahlgren. Det känns litet snopet.