Edward Albees omtalade Broadwaysuccé ”Geten, eller Vem är Sylvia?” spelas nu på Vasateatern i Stockholm. Medan skratten fyller salongen bryter en välordnad och välartad familj samman på scenen.
Martin är en framgångsrik, prisbelönad arkitekt som skall fylla 50. Han har en vacker hustru, Stevie, och en homosexuell son, Billy. Men Martins ekonomiska och sociala framgångar har gett honom själens obotliga ensamhet och plötsligt tappar han greppet om sitt liv. I en TV-intervju med bäste vännen Ross avslöjar Martin att han – bokstavligt talat – älskar en get (Sylvia). Resultatet blir givetvis kaotiskt. Äktenskapet och hemmet rämnar och makarnas uppgörelse laddas med en iskall komik.
Michael Nyqvist spelar Martin med återhållen koncentration. Egentligen kan inte Martin förstå Martin inte att de andra inte förstår honom och hans känslor. Allt han kan göra är att pjäsen igenom upprepa "du förstår inte" som ett mantra.
Suzanne Reuter som Stevie får föreställningen att gå från komedi till tragedi genom att skärpa sitt spel. "Det här är för allvarligt för att tas på allvar", säger Stevie medan hon frenetiskt krossar middagsporslinet och låter sina sarkasmer vina. Det är stor skådespelarkonst.
Bifigurerna, Albin Flinkas som sonen Billy, och Jacob Ericksson som vännen Ross blir litet trubbiga och vid sidan av. Billy blir indignerad och Ross upprörd, men han vet också att samhällets moral är sådan att om Martin bara håller tysk så klarar han sig.
Problemet är att meningen med Albees pjäs förblir otydlig. Han har dragit ut komedin i absurdum genom att visa upp det mest förbjudna. Tidelag. ”Geten eller vem är Sylvia?” handlar på ett ytligt plan om behovet om total tolerans, inför något som vi har nolltolerans mot. Men det fungerar inte riktigt på allvar och verkligt farlig blir ”Geten eller Vem är Sylvia?” aldrig.