Stockholms stadsteaters uppsättning av Hjalmar Söderbergs pjäs ”Gertrud” är onödigt vag och otydlig. "Gertrud" skrevs 1906 och handlar om en modern, självständig kvinna som strävar efter att leva sitt eget liv på sina egna villkor. Söderberg skrev sin pjäs efter en kollapsad kärlekshistoria med en gift kvinna, men en alltför närgången självbiografisk läsning av pjäsen bortser från att Söderberg här samlat det mesta av sin kärleksfilosofi hos huvudpersonen Gertrud. Kärleken är ett centralt livsvärde, som inte får förfuskas, som måste tas på allvar.
Det handlar om familjen Kanning där mannen Gustaf inom kort skall bli utnämnd till statsråd och samtidigt meddelar hans hustru Gertrud att hon vill skiljas. Hon har mött en ny kärlek i det unga musikgeniet Erland Jansson, dessutom är hennes ex, den uppburne författaren Gabriel Lidman som bor i Frankrike, på tillfälligt besök i Sverige.
Det finns mycket litet av passion och dramatik i Gertruds avsked, hon lämnar ett stendött äktenskap utan sorg eller saknad medan Gustaf bara tycks vilja ha en representativ hustru som han f.ö. håller på armlängds avstånd, utom när han upptäcker att hennes sovrumsdörr är stängd – givetvis har de skilda sovrum.
Men efter att två gånger ha lämnat äldre män för en yngre man tycks just ungdom vara en förutsättning för Gertrud för att älska. Hon kanske inte är ute efter kärlek så mycket som efter sex. Pjäsen slutar med att hon till sist inser att ”köttets lust och själens obotliga ensam” är evig.
Maria Salah är litet stel och spänd i rollen som Gertrud. Hon är oåtkomlig leende och alltid på sin vakt mot alltför starka reaktioner. Gustaf Hammarsten som den blivande ministern Gustaf är en behärskad korrekt man utan särskilda egenskaper. Han trivs i sitt trista och direkt otrivsamma arbetsrum, det mest framträdande draget hos honom är ett fånigt skratt.
Gertruds älskade musikgeni den unge kompositören Erland Jansson (Erik Johansson) är lika känslig som en finnig tonåring på rymmen från något garageband. Egentligen är han bara en likgiltig svinpäls som Gertrud genomskådar. Gertruds förre älskare Gabriel Lidman, spelad med all den okänsliga känslighet som rollen kräver av Christer Fant, är en åldrad cyniker som bedrar sig själv med att han bryr sig om kärlek. I själva verket älskar han att ha förlorat Gertrud mer än vad han älskar henne.
Marika Lindström uppträder som Gustafs mor i en liten roll som inte tillför pjäsen någon substans. Hon är självupptagen tant, helt utan sentimentalitet, som hellre går på teatern än gråter över någon död gammal beundrare.
Marika Lindström är bra, annars är den här föreställningen av ”Gertrud” inte lyckad.