Varje gång Ingmar Bergman regisserar är det ett evenemang som både lockar storpublik och kritikerintresse. Med all rätt. Och nu är dessutom ”Gengångare” den första pjäs Bergman översatt, vilket gör intresset ännu mer fokuserat. Bergmans översättning är kanske inte helt lyckad, men han har skapat en uppsättning som tycks spegla hans teatersyn från ”Maria Stuart” över ”Spöksonaten” fram till ”Gengångare”. Det handlar lika mycket om teatern och skådespelandets villkor som om skuld, ångest och försoning.
Pjäsen utspelas under ett dygn i en liten landsortshåla där änkefru Helene Alving förbereder invigningen av ett barnhem som skall står som ett äreminne över mannen, kammarherren – en ärad stöttepelare. Inför familjens vän och själasörjare pastor Manders avslöjar hon att barnhemmet bara är en tom gest och att mannen var ett ständigt otroget äktenskapligt svin. Sonen Osvald som har kommit hem från en framgångsrik konstnärssejour i Paris är döende – ett arv av faderns syfilis. Situationen kompliceras av att Osvald förälskat sig i Regine, som både är som en dotter och som en tjänsteflicka i huset. Egentligen är de halvsyskon. Det är de två delarna som utgör Helene Alvings förträngda livslögn: sonens sjukdomsarv och makens snedsprång.
Det är ibsenskt så det förslår, det nya är att Bergman låter föreställningen domineras av de båda kvinnorna, Helene och Regine.
Pernilla August gör en yngre och oroligare fru Alving än tidigare dramatenuppsättningar med Tora Teje eller Inga Tidblad i huvudrollen. Med total behärskning och självklarhet gör August en absolut mästerlig rolltolkning – från första scenen då hon står ensam till slutet när hon hjälper sin son att dö och matar honom med morfin och champagne. Stundtals förefaller rollen sluten och tillbakadragen till dess att hon släpper fram sanningen och bilden av henne klarnar och det nästan dolda ironiska spelet får mening.
Fru Alvings motpol må ytligt sett vara pastor Manders, men Bergman lägger större vikt vid den unga kvinnan Regine, som osentimentalt agerar när sanningen står klar. Angela Kovács gör Regines mognadsprocess under det här enda dygnet till en uppvisning i lyhördhet. Hon är en självmedveten social klättrerska, aldrig kallhamrad men hela tiden på sin vakt för att kunna hoppa över till nästa isflak. Hennes uppfostran hos Helene Alving har lärt henne att ytan – den bild man visar upp inför samhället – har en överväldigande stor betydelse. Och den kunskapen utnyttjar hon samtidigt som Helene Alving inser att just ytan är den livslögn som inte längre kan hjälpa henne.
Jan Malmsjös pastor Manders är en patetiskt naiv präst som kommer klädd i violett kostym – passionsveckans färg. Hans brist på inlevelse och ovilja mot annat än att få sin världsbild bekräftad gör honom både rörande och bestialisk.
Regines ”far” snickaren Engstrand blir hos Örjan Ramberg både komisk och direkt livsfarlig med sin inneboende aggressivitet och brutala slughet.
Problemet är Osvald. Jonas Malmsjö gör honom medveten om sitt öde, men han förstår inte varför han drabbats. Och det är med Osvald föreställningens styrka avtar. Det pratas mycket om ångest, men det gestaltas inte. När sanningen bryter fram om Osvalds sjukdom resulterar det bara i högt röstläge och dramatiska gester.
Man kan också ha funderingar på varför ”Gengångare” sätts upp på Dramatens stora scen, när den inte tar upp all plats som finns där. En stor del av första akten sitter Helene och pastor Manders och samtalar i en soffa i scenens framkant. I övrigt snurrar vridscenen några gånger, men i det stora hela utnyttjas resurserna dåligt.
Scenografin är spatiös med tunga murriga möbler, ungefär som det såg ut i svenska hem före IKEA. Eller om det är i Ingmar Bergmans barndomshem. För här kommer ännu en komplikation in i uppsättningen. Ibland verkar Bergman vilja ge sina egna personliga minnen någon sorts universalitet. Ursprungligen har Ibsens kammarherre inget namn, men här heter han Erik – samma namn som Bergmans egen far hade. Det är som om Bergman sedan lång tid tillbaka har fastnat i någon form av egenterapi: en uppgörelse med sina egna föräldrar och sitt eget förflutna. Det borde han ha avslutat för bortåt 30 år sedan.

	Sthig Jonasson
Angela Kovács, Jan Malmsjö, Pernilla August och Jonas Malmsjö.