Vad händer när barnen är vuxna och männen flera gånger utbytta eller försvunna? Vad gör en mamma med en dotter som ser ut som en bimbo? Vad gör en dotter med en mamma som vägrar inse att världen förändras? Hur hanterar man sin bästa vän som tycker att allt är alla andras fel? Det är frågor som Gunilla Thorgren tar upp ur pseudofeministiskt perspektiv i sin debutpjäs ”Garderoben”. Riktigt intressant blir det när man vet att Torngren var en av grundarna till 1970-talets mest mediala kvinnorörelse – Grupp 8.
Det handlar om Barbro en stridbar radikal feminist från 68. Systerskapet har lönat sig för henne. Hon är professor i genusvetenskap med internationellt kontaktnät efter en lysande feministkarriär. Den framgångsrika Barbro har inte varit särskilt framgångsrik i valet av män. Hon har tre barn med tre män, men nu skall hon sälja huset och köpa två lägenheter, en till sig och en till yngsta hemmaboende dottern Clara.
Inför flytten tömmer Barbro sin garderob och ser tillbaka på sitt liv. Clara och bästa väninnan Gunnel får motvilligt ta del av hennes självrannsakan och besvikelse över att feminismens doktriner och teorier inte klarar att möta dagens verklighet.
Barbro och Gunnel har varit bästa vänner i över trettio år. De levde parallella liv. De bildade familjer och skaffade jobb under 70-talet, men medan Barbros engagemang i kvinnorörelsen gav henne ett lyft, tog Gunnel hand om bådas barn. Flytten blir en katalysator för gemensamma minnen och det är dags att göra upp räkningen när gamla och nya oförrätter bubblar upp. Gunnel tycker sig lurad på sitt liv och Clara ser sig lurad på ett eget boende. När de två övriga barnen Mikael och Eva dyker upp för att hjälpa till går det mot familjekris. Det är som om de aldrig tidigare talat allvar med varandra.
Iwa Boman gör Barbro, en attarktiv och snygg kvinna som inte vill slänga sina korta eleganta Mary Quant-klänningar och Courrèges-stövlar, men ser mer osentimentalt på 60- och 70-talens bylsiga feministiska dresscode. Claire Wikholm ger röst och liv åt Gunnel som är missnöjd med det mesta i sitt liv – även om det glimtvis visar sig ha varit ganska gott.
Mellandotter Eva (Ann-Sofi Rase) slits mellan sin vilja att göra en egen karriär och sina små tvillingar. Inte blir hennes situation just bättre av att maken också är inne i en karriär. Clara (Malin Arvidsson) har träffat några killar som kan fixa modelljobb åt henne – tror hon – och medan uppgörelsen pågår blir hennes sminkning alltmer fnaskigt provocerande och utmanande för Barbro. Central för historien är Gunnels döde man, Sture, som äldste sonen Mikael (Per Sandberg) minns som en reservfarsa att vända sig till medan Barbro bara ser honom som en ärelös, brutal, hustrumisshandlare som Gunnel inte kunde frigöra sig ifrån.
”Garderoben” är ett inte oävet försök att göra upp med en rättrådig feminism som värjer sig mot insikten om att lagar och förordningar inte är nog för att förbättra kvinnors villkor. Att män och kvinnor måste förändra sig själva, också för att inte äkta jämlikhet skall stanna vid en vacker utopi.
Ulla Skoogs regi har problem med stolpiga och teatrala repliker, som mer handlar om att redovisa än att forma och fördjupa och som lever högt Bomans och Wikholms rutinerade spel med perfekt komisk timing innan pjäsen äntligen bottnar i en sympatisk vardagston som förstärker bilden av två kvinnor som valde olika livsvägar. Ingen var riktigt bra.