På Dramatens lilla scen utforskas nu den omöjliga kärlekens hemligheter med August Strindbergs ”naturalistiska sorgespel” ”Fröken Julie”. Strindberg skrev pjäsen 1888 och den spelades i Köpenhamn, Berlin och Paris innan den fick svensk premiär i Lund 1906, då med måttlig framgång hos kritiker och publik. Nu räknas ”Fröken Julie” som en omistlig del av den svenska dramatiken och spelas ofta – ibland alltför ofta, kan det tyckas. Den som i dag dristar sig till att sätta upp detta erotiska drama är nästan tvingad att göra något nyskapande för att märkas. Det är tveksamt om regissören Thommy Berggren lyckats ta fram någon ny nyans i den tragiska historien.
”Fröken Julie” utspelas en midsommarafton på en något förfallen herrgård där greven är bortrest och dottern, fröken Julie, har siktat in sig på grevens betjänt, Jean. Medan gårdens tjänstefolk firar midsommar utspelas en allt intensivare kärlekshistoria i köket mellan Julie och Jean med kokerskan Kristin som delvis oförstående delvis alltför klarsynt vittne. När greven kommer hem på midsommardagen är allt förlorat för Julie.
Lennart Mörks scenografi visar upp det nedgångna och slitna herrgårdsköket med stort matbord, en liten vedspis, en trasig taklampa och avflagnade fönsterbågar och tavlor på golvet – ett upplag för allehanda bråte. Ingen gör något åt förfallet, men atmosfären är instängd och ångande erotisk.
Det handlar alltså om den degenererade adelskvinnan och den livskraftige betjänten. Strindbergs drama sprängs av förträngd och öppen sexuell lust som slutar i en förförelse som här sker på den berusade Julies initiativ och Jean tar både villigt och motvilligt emot det som erbjuds under denna natt när allt skall vändas upp och ner. Själva kärleksakten övermarkeras här av frökens skrin och alltmer rytmiska stönanden.
Skådespelarna har ett fast grepp om sina gestalter. Maria Bonnevie som den neurotiska, arroganta och bortskämda adelsdamen är elegant och sexigt klädd och beredd på midsommarnatten. Som om hon är beredd att bryta sig loss ur sitt instängda liv. Det är den ohejdbara passionen som får hennes värld att rasa samman. Hennes kärlek och hat, ömhet och åtrå bygger upp dramat mot det oundvikliga slutet.
Jean, eller Johan som Kristin säger, är en social klättrare som ser sin chans till ett bättre liv – med eller utan Julie. Under den polerade servila ytan är han okänslig nog för att inte låta nattens förförelse påverka hans drömmar med storslagna hotellplaner och en framtid som herreman . Han erbjuder Julie ett nytt och eget liv, men hon förstår inte, vill inte och kan inte. Mikael Persbrandt nyanserar skickligt Jeans obehagligt falska inställsamhet, här blir strebern både läng tande och hänsynslös. Men något utrymme för försoning finns ändå inte.
Ingela Olsson som Kristin är fullproppad med en iskall kyrklig moralism och allmän vanlighet som gör henne osårbar. Hon har både djup och integritet där hon iakttagande väntar på att dramat skall fullbordas.
Den här uppsättningen av ”Fröken Julie” är stark och obehaglig, den ger en aning om hur mångskiftande den skenbart enkla pjäsen kan tolkas och gripa tag i åskådaren. Den tillhör vårt omistliga kulturarv.