Ulla Skoog och Tomas von Brömssen är två folkkära artister som samarbetar på scenen flera gånger. Tillsammans med den norske musikern Trond Lindheim spelar de revyn ”Fritt fall” på Vasateatern i Stockholm.
Revytiteln för kanske tanken till brustna illusioner hos medelålders skådespelare och publik. Det är väl inte så fel i så fall. Revyn är en stunds funderande över teman och företeelser som är lätt igenkännbara för nästan alla. Det handlar givetvis mycket om mäns och kvinnors relationer med brister och tillkortakommanden och oförmåga att hantera tillvarons mystik för att inte tala om de oskrivna konventioner som styr våra dagliga liv.
Ulla Skoog känns igen från andra föreställningar. Hon har inte direkt utvecklats och det behövs inte. Det är Ulla Skoog med sin ibland medvetet förbryllade uppsyn som vi vant oss vid och som vi vill ha henne. Tomas von Brömssen gör sin vana trogen en litet försiktig och fumlig karaktär, utan att vara bunden till just fumligehten och den sociala oförmågan. Trond Lindheim är en tillgång. Han spelar piano på ett frenetiskt, men samtidigt förstrött sätt och är ett utmärkt bollplank till Ulla och Tomas.
En stor del av showen går ut på att spela mot, med och på publiken. Brömssen och Skoog står alltså på scenen och pratar till och med oss. Ja, de pratar med delar av publiken på första raden. (Gammal teatervisdom: Undvik första raden vid en revy eller show. Risken är där att du blir apostroferad, tilltalad eller rufsad i håret.) Det känns nästan spontant, som om showen uppstod i ögonblicket, direkt på scenen. De tre bjuder på sig själva med viss självironisk distans – som om vi faktiskt lärde känna dem. Precis så väl och proffsigt genomfört som man har rätt att vänta sig.
”Fritt fall” är mycket underhållande på ett ögonskenligen opretentiöst sätt. Under ytan finns en del att reflektera över.