Det ligger en tung rysk teaterschablon över Margarita, huvudperson i Maria Arbatovas pjäs ”Frihetens behag” som inleder Stockholms stadsteaters stora höstsatsning på rysk teater. Margarita är en modern postsovjetisk kvinna. Hon är en framgångsrik journalist som skriver patetiska artiklar om den ”nya” ryska människan och har ett minst sagt vidlyftigt sexliv. Men när det avgörande steget skall tas har hon lika svårt att bryta sig loss som någonsin Tjechovs tre systrar.
Pjäsens anslag är inte oävet. Margarita tar för sig av livet med absolut självklarhet och någon 35-årskris är det inte tal om. Hon ljuger (inte särskilt bra), bedrar sina älskare (som inte bryr sig) och skiter i sina barn. Hon är manipulativ och prövar olika roller i det mondäna Moskva där allt går att fixa med pengar och de rätta kontakterna. Margaritas svaghet är att hon längtar så förfärligt efter sin stora kärlek som emigrerat till New York och som kanske har en ny familj där.
Problemet är att pjäsen är uppbyggd som en rad tablåer med alltför många ointressanta sidospår som inte för framåt och tempot har fler svackor än höjder Och värst: Margarita själv blir aldrig särskilt intressant som person.
Skådespelarna sliter föredömligt med sina roller och lyckas prestera ett bättre slutresultat än vad pjäsen ger anledning till. Gunilla Röör gör ett skickligt ironiskt porträtt av Margarita och behärskar elegant det erotiskt spelet, inte minst mot Claes Ljungmarks Vadim Petrovitj, en övervintrande KGB-chef som har större chanser att framgångsrikt överleva i det nya systemet än i det gamla.
Mer stereotyp är Jessica Liedberg som gör ett komiskt porträtt av Margaritas osäkra och olyckliga barndomsvän Galja som alltför mycket suktar efter man och äktenskap för att lyckas på äktenskapsmarknaden. Sunil Munshi får inte mycket ut av den ickekommersielle musikern Timur som egentligen inte har något annat val än att vara just ickekommerisell. Det blir för mycket småstadsdesperado över Felix Engströms läder- och revolverklädde akademiker som växlar över till maffian och Margarita triste exmake (Anders Johannisson) är bara trist. Men Inga Edwards är underbar som sniken new-agehealer med kosmiska krafter.
För att få till ett (lyckligt) slut på pjäsen måste Arbatova ta till ett deus ex machina: Den emigrerade mannen återkommer till Margarita och då försvinner de andra männen liksom omärkligt ur hennes liv. Men kan nog vara säker på att i varje fall Vadim Petrovitj kommer tillbaka.