Det är populärt att skriva om Franz Kafka för scenen. På Köpenhamnsoperan spelades i våras ” Proces Kafka” med musik av Poul Ruders och l ibretto av Paul Bentley, på Göteborgsoperan kommer en nyskriven opera av Jan Sandström som bygger på texter av Kafka och på Strindbergs Intima Teater spelas just nu en nyskriven enaktare som heter just ”Kafka” .
Det är en sorts stå upp-introspektion som börjar med att Kafka står på scenen i kostym och gymnastiserar. Han är 26 år gammal och blekt antiatletisk med det svarta håret bakåtkammat och i mittbena. Med på scenen sitter en åldrad kvinna i ett vattenfyllt badkar. Hon är väldig och monumental i sin blöthet.
Hannes Meidal har satt samman sin bild av Kafka ur dagböcker skrivna 1909–13. Kafka fyller scenen med introspektiv självkritik och ett ständigt ältande av sina brister som han kopplar samman med sin barndom och med den uppfostran som han uppfattar varit förödande för honom. Han frågar sig vem han är och vad och vem som gjort honom till den han är. Vem bär skulden?
Kafka är fixerad vid sig själv och sina plågor. Alla han anklagar för att ha gjort honom oförrätter har han noggrant dokumenterat i en liten anteckningsbok. Där finns föräldrar, släktingar, en bokhandlare, en lots, kokerskan, författare, okända som han mött på gatan etc., etc. Alla andra utom han själv har skuld i vad han blivit. Om och om igen läser han upp den långa listan. Och han går aldrig vidare.
Hannes Meidal spelar själv huvudrollen, med få och ryckiga gester fyller han scenen med ord och tonfall, som om det finns något outsagt bakom. Men vad?
Ingela Edwards sitter i ett badkar och plaskar mesta tiden och hittar plötsligt en kräfta som hon vällustigt suger på och tuggar i sig, medan hon betraktar Franz försök att förstå sitt liv. Det är en absurd och ibland tämligen underhållande skildring av en ensam patetisk författare som är alltför insnärjd i sin egen situation.
”Jag är ändå nöjd med min matsmältning”, säger Kafka svettigt efter att ha genomfört sitt gymnastikprogram.
Jahaja.