Bristen på verklighet är den gemensamma nämnaren i Vasateaterns två enaktare "Frankenstein!!" och "Ett foto av självaste tsaren".
Heinz Karl Gruber skrev i slutet av 1970-talet den halvtimmeslånga ” Frankenstein!!” som han själv rubricerade som ”pandemonium” (= helveteslarm). Ligger något i det. Här möts konstmusik och populärmusik i en närmast surrealistisk blandning som ackompanjerar ett intensivt flöde av masskulturens bilder hämtade från serier, film, TV och böcker.
Det är en föreställning helt utan yttre handling. På scenen finns en ensam man i ett trist rum – som skulle kunna vara spelplats för någon av Roy Anderssons reklamfilmer – där blandar han drömmar om populärkulturens speciella ikoner som John Wayne och Läderlappen med sexfantasier och hallucinationer.
Magnus Lindén i rollen som den ensamme mannen och Aja Rodas Evren som hans erotiska drömbrud ger föreställningen ett drag av galopperande vansinne.
Man kanske skulle kunna kalla ”Frankenstein!!” för en hysterisk operainstallation.
” Ett foto av självaste tsaren” är en mer traditionell opera av Kurt Weill med riktig handling: Den ryske tsaren är i Paris och vill bli fotograferad av fotografen på modet, en ung, vacker rödhårig kvinna. Innan tsaren anländer ockuperar några terrorister ateljén utklädda till fotografen och hennes medhjälpare. De planerar att mörda självhärskaren.
Terroristerna monterar in en pistol i kameran och räknar med att tsaren skall sitta på en stol stel och orörlig som den maktsymbol han är. Men tsaren har andra planer vill inte bli fixerad på det sättet. Hans politiska och personliga mål är att byta ledarstil och att lösgöra sig från att vara maktens symbol till att hävda sig som människa. Inte en ”vanlig” människa utan en människa. Han är dessutom mer intresserad av att söka närkontakt med den vackra falska fotografen än själva fotograferandet. Den komiska och dramatiska i handlingen ges ännu en dimension när tsaren vill byta plats och själv fotografera fotografen.
Per-Arne Wahlgren ger tsaren en mänsklig framtoning medan Katarina Nilssons som den fotograferande terroristen blir alltmer desperat över att aldrig komma till (kamera)skott och i sina försök att själv undvika att bli skottavla.
Till slut har båda misslyckats i sina planer: Den falska fotografen lyckas inte mörda tsaren och tsaren lyckas inte förmänskliga sig själv. På den bild som slutligen tas står han där som maktens symbol omgiven av sitt välbeväpnade garde.