Åtminstone en gång om året – vid juletid – förväntas vi umgås med släkten och tycka det är kul.
Fast vem har sagt att släkten är kul?
Ibland spårar julen ur och lockar fram det värsta hos människorna. Det är inte så konstigt att mängder av författare och dramatiker ofta använt just julen som fond för den borgliga familjens och medelklassens sammanbrott. Så gör också Alan Ayckbourn i sin pjäs ”En fröjdefull jul” som nu spelas på Stockholms stadsteaters lilla scen.
Det är en rätt underhållande föreställning om julfirande med släkt och vänner hemma hos Neville och Belinda. Neville är ett äkta knepgeni som kan fixa det mesta: fjärrkontroller eller barnens leksaker. Allt ger han sig på med samma entusiasm och med samma lyckosamma resultat. Till skillnad mot kompisen Eddie som misslyckas med det mesta, också att hantera sin höggravida fru Pattie som gärna söker gräl inför öppen ridå.
Julen vore sig heller inte lik utan Belindas syster Phyllis som har tomtefobi och som skall stå för julaftonens mat. Hon häller inte allt vin i maten och misslyckas som vanligt med lammsteken. Phyllis man den oduglige (och förmodligen livsfarlige) läkaren Bernard skall också i år spela dockteater – ett långt publikt lidande. Men underhållande för oss i salongen.
Där finns som vanligt också Harvey, en pensionerad väktare som blivit så miljöskadad av sitt arbete att han går omkring med kastkniv och revolver för att skydda sig mot de ospecificerade faror som han tror ständigt lurar. Nytt för året är att Rachel, Belindas lätt hispiga syster, bjudit en gäst: författaren Clive. Clive kommer och visar sig vara en rätt vanligt människa, precis som alla de andra, men det blir i alla fall han som sätter igång det händelseförlopp som gör just den här julen till extra minnesvärd.
De frånvarande barnen spelar också en viss roll: dels leker de vuxna hämningslöst med barnens julklappar, dels är de lika osynliga för de vuxna som för publiken. Eddie bryr sig knappt om att gå och natta sina ungar och de andra skriker mest åt dem genom dörrar.
Föreställningen domineras av Anders Ahlbom Rosendahl som den misstänksamme Harvey, en psykopat med homofobi som när som helst kan explodera i våld – och som verkar gilla det. Utåt är Belinda (Pia Johansson) den sammanhållande och präktiga som betraktar sin man och sina gäster med visst ironiskt överseende, men det är också hon som faller tyngst i kontakten med Clive.
Peder Falk gör den rationelle Neville som utan vidare förklarar fruns försök till snedsprång med Clive med att de var packade – för om de inte var packade är det illa, mycket illa. Alltså var de fulla, slut på argumentationen. Ulf Eklund ger en skarp bild av den stillsamme läkaren Bernard som till slut tappar behärskningen och gör upp med Harvey innan han ger upp sitt odrägliga dockspel. Värre är att han inte klarar av att vara läkare när det behövs. Iwa Boman låter litet av Phyllis berusning också dölja tragiken i hennes liv. Författaren Clive (Johan Paulsen), med en bok utgiven, anpassa sig snabbt till julfirandet och är bara litet störd över vad som händer, men inte så mycket. Värst är det för Rachel (Elisabeth Carlsson) vars litet outsagda förväntningar på Clive går om intet.
Scenografin har litet av fars över sig: lägenhetens väggar är borta så publiken, men inte de rollfigurerna, ser vad som sker bakom dem. Annars andas allt medelklass. Ödsligheten i familjens traditioner markeras av plastgranen beklädd med stereotypa girlanger och många färgglada lampor som Neville tänder med sin fjärrkontroll.
Första akten avslutas i farstempo när de mekaniska och elektroniska julklapparna går igång mitt under Clives och Belindas förförelseakt. Annars tenderar ”En fröjdefull jul” att stundtals gå i stå och lustigheterna dras ut litet för länge. Bland de scener som kunde ha kortats avsevärt är Bernards generalrepetition av sin dockteater. Publiken förstår ändå omedelbart att Harvey hade rätt om dess absoluta tråkighet.
”En fröjdefull jul” är full all komik och snabba repliker, den svärta som finns i texten kan nu bara anas. Men visst gör ensemblen ett gott arbete som skänker både skratt och litet eftertanke.