| Sthig
Jonasson Strindbergs Fordringsägare |
|
| Fordringsägare, Stockholms stadsteater |
|
Stockholms stadsteater, stora scenen |
Det är riskabelt att sätta upp August Strindbergs kammarspel ”Fordringsägare” på Stockholms stadsteaters stora, mycket stora scen. Med bara tre roller riskerar pjäsen att suddas ut i stjärnspel. Strindberg skrev pjäsen 1888 som är ett drama om kärlek, svartsjuka och skuld, men regissören Philip Zandén har låtit äktenskapstragedin delvis bli en fars med inslag av ibland rätt fånig slapstick.
Vid en bohusländsk badort möter Adolf (Philip Zandén) och hans maka Tekla (Helena Bergström) oförmodat Teklas hämndlystne exmake Gustaf (Kjell Bergqvist). Gustaf tränger sig in mellan makarna och kräver på något sätt återbetalning från sitt havererade äktenskap med Tekla.
Konstnären Adolf är en svag karaktär som under trycket från Tekla har drabbats av en traumatisk skaparkris, när han inte längre kan måla slår han sig på skulptur. Han arbetar med en kvinnotorso efter sin hustru, eller vem det nu är, den mycket naturalistiska torson verkar blott föga likna Tekla i Helena Bergströms gestalt.
På den enorma scenen finns en sorts upphöjd hotellveranda där spelet mestadels försiggår, när skådespelarna inte ramlar omkring ute i periferin. Den lilla avgränsade spelplatsen gör visserligen spelet koncentrerat och förtätat, men förtätningen tunnas ut av snubblande, ramlande och diverse utslag av flamsig situationskomik. Utrymmet runt spelplatsen fylls av teaterns tomma svärta, ibland hörs båtar dunka förbi och måsars skri blir till en sorts kommentarer till spelet.
Det känns som om ”Fordringsägare” är en sorts fortsättning på ”Ett dockhem”, där både Helena Bergström och Kjell Bergqvist spelar, och Tekla skulle kunna vara Nora femton år senare. Det finns en stundtals ganska underhållande ton i föreställningen, som en ironisk drift med Strindbergs dramer och som en sentida kommentar till hans utläggningar om skillnaden mellan män och kvinnor – både fysiskt och psykiskt.
Helena Bergströms rolltolkning av Tekla hämmas av alltför mycket överspel och hennes repliker verkar fara omkring litet vilset, utan att fastna – varken på Adolf eller på Gustaf. Sak samma med Philip Zandéns Adolf. Inte heller han får någon skärpa i spelet. Det blir mest grabbighet eller ynkedom av hans oförmåga att förstå sig på Gustaf eller Tekla. I första aktens spel mellan Adolf och Gustaf illustreras Adolfs oförmåga och underlägsenhet genom ett evigt snubblande och ramlande medan Gustafs överlägsenhet är både fysisk och iskallt intellektuell.
Bäst i trion lyckas Kjell Bergqvist som gestaltar övermänniskan Gustaf som plockar isär Tekla och Adolf, men som till slut visar sig vara lika hud- och försvarslös som de.
Grundfrågan är: Vilket pris betalar Tekla för att få leva sitt eget liv, som författare och som jämställd med mannen. Vad betalar hon för sin frihet och vad betalar Adolf när han inte vill släppa henne som han älskar. Trots att hon verkar göra alltför mycket för att inte bli älskad av honom.
Men Strindbergs fråga om priset för frihet får inget svar.
| Sthig Jonasson | |
| ©
Sthig Jonasson Foto: |
 |
Jonasson förlag |
|