|
|
Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen
Pjäs: Figaros bröllop
Författare: P. A. C. de Beaumarchais
Översättning: Allan Bergstrand
Regi och bearbetning: Philip Zandén
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Sven Haraldsson
Skådespelare: Tova Magnusson-Norling, Sven Ahlström, Johannes Bah Kuhnke, Nadja Mirmiran, Vanna Rosenberg, Alexander Stocks
Spelas t.o.m. 10 februari 2008. Speltid ca 2 tim.
.
|
|
Vanligen uppförs de Beaumarchais pjäs ”Figaros bröllop” som Mozarts opera – inte utan orsak. När den nu spelas som talteater på Stockholms stadsteaters Klarascen i Philips Zandéns moderniserade version håller den inte riktigt. Den är för ojämn.
Som hos Mozart handlar det om sex kåta människor på ett spanskt slott där det är kättjan som driver historien framåt. På Klarascenen är det en lek med identiteter som börjar med att skådespelarna kommer in på den tomma scenen i sina moderna kläder och småhånglar litet med varandra innan de sätter på sig peruker och går in i sina roller. Jovisst, livet är ett evigt rollspel – ute i verkligheten lika väl som på teatern där kärleksparen vecklar in sig i röda gummisnoddar som spänns kors och tvärs över scenen.
Grundintrigen är välkänd: det handlar om slottsherrens – grevens – lagliga rätt att ligga med alla underlydande kvinnor, inklusive pigan Susanna som skall gifta sig med betjänten Figaro. På slottet finns den androgyne Querubin (Alexander Stocks) som ligger med Blanquita (Nadja Mirmiran) och tafsar på Susanna (Vanna Rosenberg) när han inte trånar efter grevinnan (Tova Magnusson-Norling) som i sin tur inte alls är ovillig eftersom äktenskapet med greven är iskallt. Inte heller greven (Johannes Bah Kuhnke), som rastlöst maniskt jagar alla koltyg, är helt oberörd av Querubin och vad gäller Figaro (Sven Ahlström) vet man inte riktigt, annat än att han ständigt upprepar hur mycket han älskar Susanna. För att få ha Susanna för sig själv konspirerar han för att lura greven på natten med henne, men det gör alla andra också.
Det slutar som det skall: alla blir nöjda. Figaro och Susanna gifter sig, det iskalla förhållandet mellan greven och grevinnan övergår i glödhett och Querubin fortsätter att ligga med Blanquita. Hur länge alla är nöjda med sina lotter är en helt annan sak.
I ”Figaros bröllop” finns snabb publikkontakt, spelglädje och situationskomik. Allt är vacker yta och inget går på djupet.
|
| |
Sthig
Jonasson |
|
|
| |
|
