|
|
Scen: Folkoperan
Opera: Fedra
Musik: Jean-Philippe Rameau
Libretto: Simon-Joseph Pellegrin
Svensk text: Mira Bartov
Bearbetning och regi: Claes Fellbom
Scenografi: Claes Fellbom i samarbete med Centrum för Opera och Teknik
Kostym: Charlotta Gustafsson
Dirigent: Mark Tatlow
Sångare: Katarina Giotas, Ulf Lundmark, Ulric Björklund, Agneta Eichenholz, Michael Schmidberger, Ulrika Skarby, Henrik Holmberg, Fredric Hellgren
Folkoperans kör ochorkester
Spelas t.o.m. 10 april, s peltid: 2 tim 15 min |
| |
|
|
Barockoperor verkar just nu vara på modet. I sommar sätter Vadstenaakdemien upp ”Demofoonte” (1735) och just nu spelas Jean-Philippe Rameaus ” Hippolyte et Aricie” (1733) på Folkoperan under namnet ”Fedra” i hypermoderniserad tappning.
”Fedra” bygger på Euripides tragedi ”Hippolytos” från 428 f. Kr. som har ett övermått av våldsamma konflikter och inte mindre våldsammma känslor. Det handlar om Theseus, kung i Athen och hans drottning Fedra. När Theseus var ute på krigståg förälskade sig Fedra i sin styvson, Hippolytos, men han var inte trakterad av hennes kärlek. Han dyrkade Artemis. Fedra anklagade då falskligen Hippolytos för våldtäkt och Theseus förvisade sin son ut ur landet. Snart nog ångrade Fedra sina falska anklagelser och i samvetsnöd tog hon sitt liv.
Denna urgamla myt har Folkoperan totalt moderniserat. Nu handlar det om korrumption och girighet i en modern finanskoncerns ledning uppblandad med sexskandaler inför kvälls- och veckopressens braskande och snaskiga rubriker.
Som vanligt i en uppsättning av Folkoperan ligger en del av spänningen i hur man lyckas kombinera opera med en funktionell scenografi. I ”Fedra” är det litet tveksamt hur funktionell den är. Scenografin är resultatet av ett samarbetsprojekt mellan Folkoperan och Centrum för Opera och Teknik (där Operahögskolan och KTH medverkar) och består av stora bilder som projiceras på väggarna medan solister och kör travar omkring på en catwalk som delar salongen. Det gör det svårt för publiken att fokusera när det hela tiden händer saker på olika ställen och dessutom hörs texten dåligt när sångarna vänder sig åt ”fel” håll. Mest känns det som om det maniska tempot i föreställningen hotar ta andan ur sångarna som ändå gör sensationellt bra prestationer.
Ulf Lundmark är imponerande i huvudrollen som den korrumperade och girige koncernchefen Thes (Theseus) jagad av ett skoningslöst mediedrev. Lundmarks nyanserade baryton förstärker rollen till nära autencitet med en sminkning som ger tydlig likhet med en ökänd försäkringsdirektör . Samspelet mellan Lundmark och Katarina Giotas som Fedra är litet svalt. Desto hetare och distinktare är det mellan Fedra och Hip (Hippolytos). Fedras vånda och uppgivenhet inför passionen får Giotas röst att vibrera av lystet begär.
Ulric Björklund sjunger den svåra rollen som styvsonen Hip säkert och särskilt hans duetter med Agneta Eichenholz som Aricia är några av operans höjdpunkter. Eichenholz förmår ge liv åt sin roll genom en skicklig kombination av utsökt sång och tätt skådespeleri. Fedras syster OneOne (Ariadne) blir i Ulrika Skarbys tolkning en snabb och överlägsen intrigör som alltid klarar sig.
I övrigt finns säkra sångare som tar ut mesta möjliga ur sina roller. Underjordens härskare Pluto (Michael Schmidberger) blir en omutlig domare med komiskt korta byxben, medan mytens våldsamme furie Tisifone (Henrik Holmberg) blir en svettigt arrogant åklagare som förgäves stöter på Aricia.
Kören, som spelar en viktig roll i det antika dramat är här en rubrikhungrig journalistflock som stormar fram med kamerablixtar och aggressiva mikrofoner höjda till hugg.
Mira Bartov har lyckats gott med att modernisera texten och Claes Fellbom har i sin bearbetning strukit några arior och flyttat om i sångpartierna, för att få en så tilltalande föreställnings som möjligt. Men mest har omarbetningen gått ut över orkestern som förvandlats till kammarformat med synt och tre saxofoner. Det gör att Rameaus musik blir ganska tunn, nästan lättviktig, trots att saxarna låter ganska fett, medan stråksektionen bantats så hårt att den nästan försvinner. Men det beror nog mer på vilken sida om scenen man sitter. Di rigenten Mark Tatlow har lyckas få god balans mellan sångarna och orkestern trots att scenens catwalk borde ställa till akustiska problem.
”Fedra” är ingen av Folkoperans bästa uppsättningar, men ett spännande och sevärt försök att göra en 1700-talsopera för vår tid.
|
| |
Sthig
Jonasson |
| |
|
| |
|
