|
Rickard Wolff spelade i höstas den tyske skådespelaren Gustaf Gründgens i Lucas Svenssons monolog ”Sympati för djävulen” på Strindbergs Intima Teater. Gründgens har som skådespelare gått till teaterhistorien som Mefisto i Goethes sorgespel ”Faust”.
”Faust”, som Goethe arbetade med från 1808 och fullbordade strax före sin död 1832 (del II av "Faust" publicerades 1833), sammanfattar frågan om vad vi gör med våra övertygelser. Vilka värden och människor offrar vi för att få det vi vill ha? Sorgespelet skildrar om ett märkligt som vad Mefistofeles utmanar Gud med och som går ut på att han skall locka doktor Faust ut på vägar som leder från Gud. Grunden till vadet är att Mefisto vill bevisa att Gud misslyckats i sin skapelseakt. Gud antar nu inte vadet: Det ingår i hans eviga plan att Mefistofeles skall fresta människorna så länge de går på jorden och att de ständigt måste gå vilse. Faust är lärare som studerat de mesta och han är besatt av vilja att bokstavligt talat förstå allt. Faust och Mefisto ingår ett avtal: Mefisto skall vara Fausts tjänare i jordelivet och uppfylla alla hans önskningar. I gengäld skall Faust mista livet och i evighet tillhöra djävulen om han uppger sin inneboende drift att ständigt sträva uppåt och i stället nöjd och tillfreds med njutningar ber det sköna ögonblicket att dröja: ”Dröj, du är så skön.” Faust känner sin dynamiska natur och är säker på att aldrig stanna upp och Mefisto, som bara är en underordnad tjänare hos Satan, saknar insikt i den sida av människor naturen som inte vetter åt egoism och låg sinnlighet.
Deutsches Theater, Berlin har gästspelat på Dramaten med ” Faust, del ett ” i regi av Michael Thalheimer som iscensatt en radikalt nedstruken och koncentrerad, närmast minimalistisk, moralitet, utan att den moraliska dimensionen tunnats ut. Thalheimer gör en ”Faust” som speglar vår samtids rastlöshet och planlösa rotlöshet. Faust är inte en individuell man, vars öde berättas, utan den universella människan i all sin storhet och dårskap, och spelet om hans själ blir ett allmängiltigt frälsningsdrama. En skoningslös sammanfattning av livets villkor.
I i nledningsscenen står Faust alldeles tyst och stilla framför en gigantisk svart trumma som sakta rör sig, som en symbol för Fausts vilja att hela tiden röra sig framåt och aldrig stanna. Genom trummans springor sipprar stråkastarljus ut. Den är ett slutet universum där ingenting annat än dramat existerar. I övrigt är det svart och scenen avskalad, scenografin består enbart av någon enstaka möbel.
Ingo Hülsmann är en ung och högspänd Faust som längtar efter att spränga alla gränser och att nå den högsta kunskapen för att kunna uppleva allt. Han är redan den framgångsrike filosofen, folkförföraren och rocksångaren – allt vad den moderna människan kan sträva efter, men hans själs tomhet får honom att gå under – eller räddar honom från den eviga förbannelsen. Han vill vara det gudomliga, och den som hjälper honom att övervinna det mänskliga är ironiskt, men passande, nog Mefistofeles. Han som vill ont men verkar gott.
Regine Zimmermanns oskuldsfulla Gretchen, den 14-åring som Faust faller för, är renheten personifierad. Faust förför och överger henne när hon behöver honom som mest. Gretchen ställer den fråga som i sig rymmer alla andra: "Tror du på Gud?" Sex gånger ställer hon sin fråga alltmer uppfordrande och misstroget. Hon vill så gärna att han ska svara rätt, men varje gång svarar Faust med samma ord som är en katalog över vår existentiella feghet och vårt försvar mot att någon kommer alltför nära inpå oss.
Den serie av handlingar och händelser som slutar med Gretchens död startas av Mefisto. Vid första anblicken är han en lågmäld, lätt överviktig djävul med otvättat, fett hår i ljusblå stickad tröja som snabbt börjar v äsa, frusta med alltmer tydliga ryckningar i ansiktet. . Han är en magiker och fingerfärdig taskspelare som helt och hållet saknar hjärta i stället dånar helveteselden ur honom . Sven Lehmanns gör ett lysande Mefistoporträtt i en lysande och skrämmande föreställning.
Musiken av Bert Wrede ligger som en ljudmatta genom hela föreställningen och förstärker känslan av ödslighet.
Flera sådana utländska teatergästspel ger den svenska teatern nya impulser som är nödvändig för överlevnaden.
|
