Harold Pinters kammarspel ”Fastighetsskötaren”, som just nu spelas på Klarascenen, påminner en del om Sartres helvetesskildring ”Inom lykta dörrar”. ”Fastighetsskötaren” utspelas också i ett nästan slutet rum där de tre inblandade är oförmögna att bryta sig loss från varandra. Regissören Thommy Berggren har skapat en återhållen precist spelad och hårt koncentrerad föreställning som är briljant i sin enkelhet.
En dag plockar Aston (Johan Rabaeus) upp uteliggaren Davies (Ingvar Hirdwall) och låter honom bo i sitt rum under en obestämd tid. Det är husets enda beboliga rum och det är belamrat av hopsamlat skräp, som vore det ett loppis, några ynka glödlampor ger otillräckligt ljus, taket läcker och vatten droppar ner i en upphängd plåthink. Hela miljön är tristess och förfall.
Huset ägs av Astons bror Mick (Peter Andersson), men han bor någon annanstans, har en egen firma och kommer bara tillfälligtvis förbi.
Davies är en parasit som snabbt gör sig hemmastadd och oavbrutet klagar och förklarar att han egentligen är på väg någonstans för att hämta sina försvunna identitetshandlingar. Efter elchockbehandling på ett mentalsjukhus är Aston tystlåten och med en karaktärslös oförmåga att stätta gränser. Vilket Davies utnyttjar och efter ett tag erbjuds lodaren rent av att bli fastighetsskötare.
Mick har fantastiska planer för husets renovering som aldrig blir av. Det är närmast bara drömmar om handlingskraft och effektivitet som sedan går över i ett spel om styrka och svaghet. Mick styr och ställer, eller rättare ägnar sig åt en nyckfull och hotfullt brutal katt och råttalek mot en förvirrad och osäker Davies.
Dialogen har en absurt humoristisk ton som täcker över den ordlösa ångestladdad konflikt som både genererar en osäkerhet i förhållandet och som utvecklas till fasta sociala och psykologiska fixeringar. Understatement och glidningar i dialogen ger åskådaren en obehaglig känsla och osäkerhet inför vad som sker, eller inte sker, på scenen. Vi vet ju faktiskt inget om bröderna och deras välvilja och ovilja är på något sätt skenbar och slumpartad. De ändrar sina attityder till Davies under pjäsens gång. Luffaren försöker behålla sitt människovärde, men det ifrågasätts ideligen av brödernas attitydglidningar där det skenbart betydelselösa har sin egen betydelse.
Skådespelarnas insatser är ypperliga. Rabaeus har reducerat Astons uttryck till ett minimum med en outhärdlig tystnad som försvar mot Davies gnälliga svada. Peter Andersson ger Mick en oåtkomlig överlägsenhet och en livsfarlig ironi som får Davies att ängsligt och skamlöst fegt försöka ställa sig in hos honom.
Hirdwall gör en imponerande studie i en kuschad bräcklig lodare, en martyr full av överlevnadsförmåga. Hos Hirdwalls Davies finns både ängslan och en påstridighet som visserligen gör honom till en feg anpassling men också till en suverän överlevare i en värld där spelreglerna inte är för alltid givna. Imponerande och skickligt är att Hirdwall aldrig nedlåter sig till överspel – vilket rollen annars inbjuder till.
” Fastighetsskötaren” är ett stycke stor teater som borde bli en välförtjänt publikframgång.