”Farliga förbindelser” på Klarascenen är en litet udda föreställning som Linus Tunström regisserat. Den är ganska roande men skenbart litet ofärdig. Spelet försiggår med tänt ljus i salongen, framför en skraltig skärmvägg, scenografins överlastade möblemang har radats upp framför skärväggen utan särskild ordning, litet bakom skärmen syns teaterns rätt skräpiga förråd och vid sidan om scenen finns en fullt synlig liten hytt där skådespelarna tar igen sig mellan replikerna. Det är som om publiken är med om en planlös repetition där fiktionen ibland bryts av tilltal direkt till publiken. Som om skådespelarna befann sig mellan sin roll och en teoretisk diskussion om vad teater och skådespelande är.
Vad som egentligen spelas är en vulgärt spetsfundig historia. Choderlos de Laclos satiriska brevroman från 1782 skildrar markisinnan de Merteuil som verkar oförvitlig, men som i själva verket är en hämndlysten och hjärtlös kopplerska som till sin hjälp har den totalt amoraliske greve de Valmont. Tillsammans driver ett cyniskt spel med andra människors känslor och krossar en rad kvinnors liv. Markisinnan lockar Valmont att förföra den femtonåriga Cécile som just kommit till Paris från ett kloster. Det går oväntat lätt för Valmont som har ett svårare företag när han försöker att också förföra den ärbara och fromma madam de Tourvel. Också det går, men med visst besvär.
Men trots intrigen har de farliga förbindelserna mindre med sex och erotik att göra än en lek med kärlekens förvirrelser och markisinnans och grevens svekfulla intriger för den egna lystnaden och hämnd för någon bagatellartad oförrätt.
Ensemblen lyckas spela historien i rätt tonläge. Där är Lena B Ericssons kyligt arroganta markisinna de Merteuil som mer verkar intrigera för intrigens egen skull än för att vinna sin hämnd. Gerhard Hoberstorfer som den manipulerande greve Valmont är närmast en vällustig sexmissbrukare av Casanovatyp. När han väl lyckats med sin föresats att få Cecilia Frodes sedesamt tillknäppta de Tourvel i säng tappar han omedelbart intresset för henne och hon går under. Josefin Ljungmans unga Cécile och Peter Viitanen som hennes tonårige tillbedjare är de som kanske klarar sig bäst ur det cyniska spel som markisinnan och greven driver till dess de själva krossas av sina egna ränker.
”Farliga förbindelser” är laddad med cynismer – och teatrala illusioner. Det verkliga problemet är att tiden gått förbi pjäsen idag. Knappast någon blir särskilt upprörd över att se religiösa, kyska kvinnor eller unga oskulder förföras.
Men strunt samma, det är stundtals en svart och rätt rolig underhållning där eftertanken, trots allt, ligger tätt under ytan.