I New York finns verklighetens Fame factory: La Guardia School of Performing Arts, där har bl.a. Al Pacino, Liza Minelli och Eartha Kitt fått sin utbildning. Men ursprunget till filmen och TV-serien ”Fame” är den nästa lika berömda Manhattan High School of Performing Arts på 46e gatan och där tar också musikalen ”Fame” sitt avstamp.
Ursprungligen kommer den är uppsättningen av ”Fame” från Göteborgsoperan och har nu landat på Oscars. Där får man följa en årskull elever från intagningen till examen. De har sökt till olika linjer, men drivs alla av samma dröm om karriär.
Skolans motto är ”Hårt jobb” och det är precis vad klassföreståndaren miss Sherman kräver. Eller som dansläraren miss Bell säger: ”Att bli stjärna kostar, och det är här ni börjar betala – i svett.”
Handlingen är tunn och försumbar, all kraft läggs på de enskilda numren med särskild tyngd på dansen. Låt vara att det är få riktigt bra och minnesvärda musiknummer, men ”Fame” lever högt på duktiga, begåvade och entusiastiska artister. Med häftigt tryck i dansen och med snygg koreografi blir musikalen sevärd.
Bland eleverna finns ingen huvudroll, men det som i första akten var en rad enkla typer blir i andra akten plötsligt levande människor som förmår att väcka intresse för sina öden.
I föreställningen är det de rutinerade musikalartisterna Johan Boding och Divina Sarkany som drar ett tungt lass. Divina Sarkany har utvecklats till en stor musikalartist med stjärnstatus. I rollen som Carmen tar hon väl vara på första aktens höjdpunkt den kända ”Där går hon/Fame”. I Carmens roll finns också en aning om en verklig konflikt när hon i andra akten låter drömmen om Hollywood ta över och försöker ta en genväg till berömmelse, men hon går under.
Utan att ta särskilt mycket utrymme stöttar Johan Boding upp hela föreställningen som dramaeleven Nick Piazza. Alexander Larsson som den osäkre och övertuffe Tyrone från slummen har några fantastiska, närmast akrobatiska, nummer med inslag av streetdance i högt tempo och höga hopp. Tyrone vill också lyckas, men bara genom att dansa. När han till slut inser att han också måste utvecklas intellektuellt för att lyckas – då har han alla chanser att göra det.
Andra som står ut från kollektivet är Andrés Esteche med en självmedveten och charmig José Vegas, Hanna Norman som en av dramaeleverna som inte riktigt kan hålla reda på sina extremiteter och Josefin Johansson är utmärkt som balettdansande överklassflicka.
Dessutom kan man konstatera ett genombrott i den stora stilen. Talangfulla Jessica Heribertsson gör ett porträtt av den överviktiga och ständigt småätande Mabel som börjar i dansklass men inser att hon är för fet för att dansa och flyttar till dramaklassen. Och kan fortsätta äta. Jessica har utvecklat rollen från enbart komisk mot ett djup som låter ana att under den glättiga ytan finns ångest. Det är nog bara en tidsfråga innan Jessica är den stjärna som hon vill vara i sin roll.
Skolans lärare får egentligen aldrig något djup: Johannes Brosts musiklärare är ett komiskt inslag medan varken Magdalena Johansson som dramaläraren och Malin Brandeby Berndtsson som den unga dansläraren, miss Bell märks särskilt mycket. Undantaget är Evabritt Strandberg som ger ett oväntat djup åt klassläraren miss Sherman. Hon är hängiven sin lärargärning och de elever som närmast blir substitut för de egna barn hon aldrig fått.
” Fame” må vara en fjäderlätt musikal som fordrar en ensemble som både förmår att underordna sig kollektivet och lysa individuellt. Då blir den bra. Sannerligen är koreografin den bästa som setts på en svensk scen på länge och när den dessutom kopplas till en smart scenografi bör det vara bäddat för succé. Här och var finns visserligen brister både i sång och skådespelande, men dansen ensam räcker till för att göra ett besök på Oscars värt resan och biljettpengen.