Den historiska Eva Duarte Perón föddes i en liten argentinsk håla omkring 1921 och kom 1935 till Buenos Aires. Efter karriär som talanglös skådespelerska och kändis kom hon i kontakt med Juan Perón – en äregirig militär på väg uppåt i både den militära och den politiska karriären. Tillsammans bildar de ett oslagbart par i den röriga argentinska inrikespolitiken, som under krigsåren dominerade av pronazistiska militärdiktatorer. Efter kriget väljs Juan Perón till Argentinas president och Eva blir en stark politisk maktfaktor som det fattiga folkets välgörare. Hon kallar sig Evita. Hennes tid vid makten blev kort – bara några år. Redan 1952, avlider Evita i cancer, sedan hon utsetts till ”nationens andliga ledare”. Hon sörjs som ett helgon och får en begravning som ett statsöverhuvud. Mytbildningen går snabbt och Juan Perón förstår att utnyttja den för sitt fortsatta politiska spel.
Historien är fascinerande med hänsynslös maktklättring, brinnande passioner och häftiga utspel, men i musikalen ”Evita” på Cirkus blir det svalt och litet tillbakalutat. Den brinnande passionen är ersatt av vårdat spel och snygg sång. Undantaget är kanske Christopher Wollter som en ultraslemmig tangodansare som kan få vilken fjortonåring som helst på rygg – och särskilt Eva.
Myrra Malmberg har som Evita en alltför otydlig framtoning trots att hon gör flera bra sångnummer. Men det är inte så troligt att Myrras svala Evita skulle lyckas jaga på Juan Peron när han funderar på om inte ett liv i exil i något behagligt land och gott om pengar vore bättre än det osäkra politiska spelet. Men Myrra Malmberg har faktiskt en rätt hopplös uppgift i en musikal där det saknas både spänning och sånger att minnas. ”Sörj inte mig, Argentina” är ju den enda sång som är välkänd och den gör Myrra till föreställningens höjdpunkt med en suverän blandning av patos och sentiment.
Dan Ekborg gör Juan Perón kutryggig och halslös – en rätt korkad, men slug och arrogant maktspelare. Dan Ekborg har en vidunderlig förmåga att skapa utrymme på scenen för sina roller – hur illa de egentligen passar honom. Vem kunde förresten tro att han kunde sjunga så bra – särskilt efter den mediokra sånginsatsen härom året i en operett på Vasan.
Trots allt bygger hela ”Evita” på Anders Ekborg. Han ger nerv och styrsel åt föreställningen som iakttagaren och kommentatorn Che Guevara. Ekborg räddar föreställningen med sin stora scennärvaro och en tonsäker och bärig röst som många artister borde avundas honom. Annars kan man väl fundera över meningen med att göra Che så harmlös och ironisk.
Problemet med hela föreställningen är att det faktiskt inte händer inte så särskilt mycket, vilket i sin tur ger utrymme för en rad snygga och eleganta dansnummer av en samtrimmad ensemble. Roger Johanssons koreografi är stilsäker och fantasirik, ibland verkar han rent av inspirerad av någon Gene Kelly-film. Utan dansnumren skulle ”Evita” ta slut redan efter en timme.