Erik är kung av Sverige, han har makt och tänker gifta till sig ännu mer makt. Om Elisabet av England svarar ja på hans frieri kommer han att kunna dominera hela norra Europa. Naivt tror han att Karin Månsdotter, hans älskade, också gläds åt de storslagna planerna. Fast egentligen struntar han i vad Karin tycker. Hon har ingen talan. Men det har Göran Persson, Eriks rådgivare, och han har andra planer. Göran är den pragmatiske realpolitikern som har en strategi för makten, men Erik råddar ständigt till det för sig och Göran med hastigt påkomna intriger som bara resulterar i kaos.
I sina historiska dramer försökte August Strindberg att korrigera den samtida historieskrivningen ”Erik XIV” som nu spelas på Stockholms stadsteaters Klarascen i en starkt nerstruken version är inget undantag. Där försöker han nyansera den då gängse bilden av Göran Persson som kungens onda ande.
Regissören Lennart Hjulströms uppsättning fokuserar på Eriks desperata försök att behålla makten gentemot adeln och de mäktiga Sturarna. Här finns inga masscener utan bara ett tätt närspel av närmast kammarspelstyp där åtta personer delar på flera roller. De flesta skådespelare bär masker, endast Göran Persson och Karin Månsdotter spelas utan masker, medan Erik tar på sig sin mask när han går ut för att möta världen. Hos Erik är den oklara gränsen mellan yta och insida – mellan makten och människan – tydlig, alltför tydlig för att han skall kunna hantera den. När maskerna faller av är spelet också slut.
Charles Korolys scenografi med svarta spegelväggar och kala träd förstärker med iskall skärpa pjäsens ödesdigra credo. Jazzmusikern Bengt Ernryd sitter på scenen och kommenterar handlingen med sitt spel.
Strindberg gjorde Göran Persson till spelets huvudperson, medan Hjulström har delat huvudrollen mellan Erik och Göran. Det är ett lysande grepp och sk ådespelarna lyfter föreställningen in i maktens centrum. Jonas Karlsson gör Erik XIV impulsiv i sina försök att spela en roll som europeisk maktfaktor. Han verkligen lever i och ut sin livslögn och är panikslagen av sina misslyckanden. Han drar omkring med en stol på hjul, en mobil tron som en symbol för makten. Att det är Eriks stol ser man för namnet är skrivet på den med Strindbergs handstil. Jonas Karlsson gör här sin bästa teaterroll och kan kanske jämföras med Anders de Wahl som slog igenom och fick sin särställning i svensk teater efter premiären 1899.
Leif Andrées behärskade och kompakta tolkning av Göran Persson är en kraftprestation. Han spelat ut sin människa som krossas av makten och av sitt personliga och sociala misslyckande. Samspelet mellan Karlsson och Andrée är så tätt och intensivt att det känns ända in i hjärterötterna.
Stina Rautelin gör Karin Månsdotters svåra och komplexa roll utmärkt och övertygande. Karin är föraktad av sin familj och av samhället, samtidigt som hon är mor till sina två barn med kungen är hon också en storts statlig gisslan med uppgift att hålla kungen lugn . Imponerande.
Övriga skådespelare går in och ut ur de olika rollerna utan synbarligt problem, minnesvärd är Sten Ljunggren som Svante Sture och Karins hätske far Måns Knekt.
I sista scenen sitter Erik och Göran längst fram på scenen och konstaterar att allt är över. Spelet är slut och makten förlorad.
”Erik XIV” på Stockholms stadsteater är stor teater.