I Lars Noréns pjäs ”Endagsvarelser” på Dramatens lilla scen är det en augustikväll 1986 då tre par med 68- vänster-förflutet samlas till familjemiddag. Det börjar borgerligt konventionellt med drinkar och vi hör delar av samtal som verkar vara alldeles så meningslösa som pratet drinkenförematen nästan alltid är. Det rör sig mellan det personliga och det politiska engagemanget medan mordet p å Palme 28 februari och Tjernobylkatastrofen 26 april finns med i bakgrunden både otydligt och högst reellt.
”Endagsvarelser” visar en vänster som blivit högborgerlig och rör sig mellan snobbism och sorg över det förlorade engagemanget och förhoppningarna. Norén beskriver människor som alla är i den politiska karriären och ingår i socialdemokratiska nomenklaturans välutvecklade system för belöningar.
Vilhelm är UD-tjänsteman och tror sig vara på väg att bli landshövding, hans hustru Anna är tv-producent och syster till David, författare och regissör, som är på väg att lämna en nyingånget förhållande med Marieke. Vilhelms bror Henrik är alkoholiserad journalist och gift med Elisabeth, departementsråd, men bara tveksamt solidarisk med sin minister och partiet.
Det är en stark pjäs där lösryckta meningar och repliker flätas samman till kommunikationslösa dialoger. Även om gestalterna ibland – som av en tillfällighet – talar med och till varandra.
I Charles Korolys scenrum markeras innehållslösheten med en tom bokhylla som blivit spritskåp. Utanför huset skymtarr en mörk skog som om de var på landet. Där ute finns ingenting.
Skådespelarna gör det bästa av sina självmedvetna, men evigt osäkra rollfigurer. Johan Holmberg som spelar Vilhelm som hjälpligt håller sin dödsångest på armlängds avstånd. Peter Engman gör David till en självgod cyniker medan Marie Richardsons kyliga spelstil är en perfekt illustration till Anna, en iskall tv-producent som bedömer politiker efter deras utseenden. Pontus Gustafsson låter den alltför ivrigt drickande Henrik sakta regrediera och falla sönder i gråt efter sin mor. Thérèse Brunnander som hans hustru Elisabeth , politikern som säger ”dom” om sina kollegor. Kristina Törnquist som Marieke, den enda som är litet utanför familjen, marke rar ett utanförskap med en sakligt noterad ensamhet.
”Endagsvarelser” är en mycket pessimistisk och mycket viktig pjäs som kanske är en del i förklaringen varför Sverige ser ut som det gör idag.