Dramatens uppsättning av William Shakespeares sagospel ”En midsommarnattsdröm” är en underhållande och mycket sevärd föreställning med utmärkta prestationer av skådespelarna och lyckad scenografi.
Historien utspelas i Atén där Teseus skall gifta sig med Hippolyta. Den unga Hermia vill gifta sig med Lysander och inte med Demetrius (som hennes far bestämt). Hennes väninna Helena vill ha Demetrius, men han är mer tänd på Hermia. Ingen ovanlig intrig för en komedi. På natten flyr Hermia och Lysander ut i skogen förföljda av Demetrius som är jagad av den kärlekskranka Helena. Till skogen kommer också ett amatörteatersällskap för att repetera pjäsen ”Pyramus och Thisbe” som de skall uppföra på Teseus och Hippolytas bröllop. Skogens alver och älvor har själva problem – alvkonungen Oberon och hans drottning Titania är osams. Och människorna dras in i deras konflikt.
Det här är en mångbottnad pjäs där glidningen mellan dag och natt har många ut- och ingångar och där identiteter byts lika lätt som en teatermask åker på eller av. Örjan Ramberg och Stina Ekblad som i det aténska dagsljuset är Teseus och Hippolyta återkommer på den mörka nattsidan som skogsguden Oberon och hans sura drottning Titania.
Örjan Ramberg gör Teseus till lätt åldrad lebeman som tror att bröllopet med Hippolyta skall ge honom en ny ungdom. Som Oberon, härskaren över skogens oknytt, påminner Ramberg mer om en övervintrad hårdrockare med långt hår och solglasögonen, om det så är mitt i natten. Stina Ekblad är en kyligt reserverad Hippolyta medan hon som älvdrottningen Titania lever ut sina erotiska drömmar utan eftertanke.
Det är uppfriskande att i stället för den alltför vanliga androgyna kvinnliga skådespelaren i rollen som Puck här få Jonas Karlsson som en charmig Puck som genom ett mindre misstag råddar till det fö de båda unga parens kärleksförvecklingar i skogen. Han förblindar fel gosse med kärlek till rätt flicka.
De fyra ungdomarna Anna Björk (Hermia), Maria Bonnevie (Helena), Jonas Malmsjö (Lysander) och Erik Ehn (Demetrius) förstår att både läsa av det erotiska spelet och själva tar utrymme för sina roller.
Skådespelet i skådespelet domineras av Mats Bergman som gör amatörskådespelaren Botten vävare till en manisk diva som kan tänka sig att själv ta hand om alla rollerna i pjäsen. Botten spelar – till sin egen förtjusning – också en viktig roll när Oberon skall kuva sin Titania. Puck förvandlar Botten till en åsna som Titania blir passionerat förälskad i. Inte så konstigt som det låter: Åsnan har i bildkonsten ofta varit en symbol för omåttlig sexuell lust.
Rolf Skoglund är rolig som amatörteaterchef och Per Svensson gör stor succé som ett fasansfullt lejon med kostym som hämtad direkt från Disneyfilmen Lejonkungen.
Dramatens stora vridscen är uppdelad i två världar. Dagsidan har svala vita husfasader medan nattsidan, skogen, är belamrad med bråte, skrot, spiraltrappor och förvridna stålskelett som rester från en förfallen kultur. Musiken är på hög volym, en glittrande diskokula snurrar och älvornas plastiska lek blir något stompig eftersom de är utrustade med präktiga kängor.
Den högt prisade engelske regissören John Caird låter sin version av ”En midsommarnattsdröm” bli en saga som mer handlar om kärleken som sådan än om rå och svettig erotik. Det är genomarbetat, men också aningen präktigt. Caird undviker alla komplikationer och konfrontationer utan nöjer sig med att sätta upp ett stycke välgjord anglosaxisk teater.
Det är förvisso mer än nog för att välförtjänt fylla Dramatens stora salong.

	Sthig Jonasson

	© Sthig Jonasson Foto: