Åtminstone en gång om året – vid juletid – förväntas att vi skall umgås med släkten och tycka det är kul.
Fast vem har sagt att släkten är kul?
Julen är den största av alla familjehögtider, men ibland spårar den ur och lockar fram det värsta hos människorna. Det är inte så konstigt att mängder av författare och dramatiker ofta använt just julen som fond för den borgliga familjens sammanbrott. Så gör också Alan Ayckbourn i sin pjäs "En fröjdefull jul" som nu spelas på Västerås teater.
Det är en rätt underhållande föreställning om julfirande med släkt och vänner hemma hos Neville och Belinda. Neville är ett äkta knepgeni som kan fixa det mesta: fjärrkontroller eller barnens leksaker – allt ger han sig på med samma entusiasm och med samma lyckosamma resultat. Till skillnad mot kompisen Eddie som misslyckas med det mesta, också att i hantera sin höggravida fru Pattie som ofta söker gräl inför öppen ridå.
Julen vore sig heller inte lik utan Belindas syster Phyllis som har tomtefobi, som inte häller allt matlagningsvin i maten och som misslyckas med lammsteken och hennes man den komplett oduglige (och förmodligen livsfarlige) läkaren Bernard vars traditionella dockteater är ett långt publikt lidande.
Där finns som vanligt också Harvey, en pensionerad väktare som blivit så miljöskadad av sitt arbete att han går omkring beväpnad med både kastkniv och revolver för att skydda sig mot de ospecificerade faror som lurar. Nytt för året är att den lätt hispiga och beskäftiga Rachel bjudit med en författare, Clive, som gäst. Clive kommer och visar sig vara en rätt vanligt människa, precis som alla de andra, men det blir i alla fall han som sätter igång det händelseförlopp som gör just den här julen till extra minnesvärd.
De frånvarande barnen spelar också en viss roll. Dels leker de vuxna hämningslöst med barnens julklappar, dels är de lika osynliga för de vuxna som för publiken – Eddie bryr sig knappt om att gå och natta sina ungar och de andra är bara en klädhög som Belinda bär över scenen.
Föreställningen domineras av Lars-Gunnar Holmström som den misstänksamme Harvey, en psykopat som när som helst kan explodera i våld – och som verkar gilla det. Utåt är Belinda (Katarina Söderberg) den sammanhållande och präktiga som betraktar sin man och sina gäster med visst ironiskt överseende, men det är också hon som faller tyngst i kontakten med Clive.
Lars-Gunnar Aronsson gör Neville till en rationell och förnuftig person som utan vidare förklarar fruns försök till snedsprång med att de var packade – för om de inte var packade är det illa, mycket illa. Alltså var de fulla, slut på argumentationen. Håkan Skoog gör en trovärdig tolkning av Bernard som till slut tappar behärskningen och gör upp med Harvey innan han ger upp sitt odrägliga dockspel. Värre är att han inte klarar av att vara läkare när det behövs.
Som så ofta tidigare utnyttjar scenografen Tommy Glans hela scenrummets höjd, den här gången för att markera ödsligheten i julens fasta traditioner som mest består av en hög julgran och stereotypa girlanger.
Första akten avslutas i farstempo och jubel när de mekaniska och elektroniska julklapparna går igång mitt under en förförelseakt. Annars tenderar ”En fröjdefull jul” att stundtals bli rätt seg och lustigheterna dras ut litet för länge. Bland de scener som kunde ha kortats avsevärt är Bernards generalrepetition av sin dockteater. Publiken förstår ändå omedelbart att Harvey hade rätt om dess absoluta tråkighet.
Men egentligen gör Västeråsensemblen åter ett gott arbete med en av Ayckbourns komedier. Det är som om man i Västerås hittat rätt i sitt repertoarkoncept och gör det bästa möjliga av sina resurser.
Så visst, Västerås ligger ju bara en timmes bilresa från Örebro, så varför inte ta tillfället i akt att gå på en välspelad komedi med allvar i botten?