Operan köpte Vasateatern för att använda som scen för mindre uppsättningar och nyskriven musikdramatik. Det blev egentligen aldrig så. Nog användes Vasan till några uppsättningar – både opera och annat – men långa perioder stod teatern öde och tom. I höstas gjorde sig Operan av med den ärevördiga teatern som sedan dess har levt upp på nytt.
Just nu spelas norrmannen Ingvar Ambjörnsens pjäs ”Elling och Kjell Bjarne”. Pjäsen, liksom den populära filmen som kom för några år sedan, bygger på Ambjörnsens tredje roman om den udda figuren Elling: ”Brödre i blodet”.
Pjäsen börjar när Elling och Kjell Bjarne (Johan Ulveson och Rolf Lassgård) flyttar in i en lägenhet som socialtjänsten i Oslo fixat. Efter att ha varit hunsade och hämmade av sina mammor skall de nu för första gången i sina liv klara sig själva med ett eget boende och anpassa sig till ett liv i samhället. De ställs inför en rad nya och okända situationer: Bara att svara i telefonen, eller att öppna dörren när någon ringer på, blir ett närmast oöverstigligt beslut för dem.
Elling är pedant medan Kjell Bjarne alltid låter sin entusiasm brisera. De är båda lika rädda, men på olika sätt, de förstår och stöttar varandra, även om de inte själva är medvetna om det. Pjäsen handlar om deras sökande efter roller och någon storts mening i en obegriplig värld. De prövar sig nyfiket fram och med inte så litet rädsla för vad de skall finna runt hörnet. Elling vägrar gå ut – om så bara för att köpa mjölk i kvartersbutiken och han jämställer ett toalettbesök på en offentlig toalett med en resa till sydpolen..
Utan hjälp och uppmuntran och mycket överseende från socialsekreteraren Frank, välspelad av Gustaf Hammarsten, hade det väl gått åt pipan. Frank aktiverar dem och tvingar ut dem i levande livet.
Den stora krisen inträder när Kjell Bjarne finner en själsfrände i en ung kvinna (Jessica Liedberg) som bor i huset. Hon har också problem och de båda känner sig behövda av varandra medan Elling, som hamnat vid sidan av, går mot en psykos.
Pjäsen är uppbyggd i en rad tablåer, där skratt följer Ellings och Kjell Bjarnes osäkra prövande av livet. Komiken blandas med en stor portion vemod över att inget blev som det skulle.
När Elling äntligen går ut själv hamnar han på en poesiuppläsning som han tycker är usel och han beslutar sig för att sprida sina egna dikter – på ett något okonventionellt sätt. Han undertecknar sina poem med ”E” och smyger in dem i mataffärernas surkålspaket. Det väcker naturligtvis medial uppmärksamhet, men han ger sig inte tillkänna. Själv kallar han sig den ansiktslöse ”nördpoeten” Elling.
Det som gör föreställningen så sympatisk är att både Ulveson och Lassgård är totalt solidariska med sina roller och de hemfaller aldrig åt enkelt publikfrieri.
Johan Ulveson gör med små exakta rörelser ett djupt porträtt av Elling, som försöker ducka undan sin rädsla med så få yttre stimuli som möjligt. Hela hans kroppsspråk markerar utanförskapet: han rör sig med armarna stelt efter sidorna och händerna krampaktigt orörliga.
Lassgård som den store, lunsige och hämmade Kjell Bjarne tar stor plats med sin överviktiga kropp, sina extremt illasittande jeans och sina utgjutelser över sin mor. Hans drömmar handlar om fruntimmer och vad som då kan ske om man möter ett.
Ulveson för historien framåt genom att ibland gå ut ur handlingen och rakt ut mot publiken berätta vad som sker och vad han känner, men han är hela tiden Elling.
” Elling och Kjell Bjarne” är en ömsint skildring av två avsigkomna människor som stannar kvar i sinnet sedan det sista skrattet ebbat ut.