Eugene O'Neill (1888–1953) förnyade teatern genom att ta upp klassiska teman och återskapa dem i modern tappning. Hans ödesdrama ”Klaga månde Elektra” består av de tre delarna ”Hemkomsten”, ”De jagade” och ”De fördömda” där myten om Elektra förvandlas från antik saga till en amerikansk tragedi – New Englandfamiljen Mannons uppgång och branta fall. O´Neill bygger sitt drama på Aiskylos trilogi Orestien, som berättar om kung Agamemnon och drottning Klytaimnestra och deras båda barn Elektra och Orestes.
Stockholms stadsteater s lyckade och sevärda uppsättning av ” Elektratrilogin” utspelas i flera olika tidsskikt: dels 1860-tal, vid tiden för amerikanska inbördeskrigets slut, dels ett otydligt 1950-tal och i nutid med plastmöbler och utegrill.
General Ezra Mannon kommer hem från kriget och möter sin hustru Christine som har förälskat sig i en kapten Brant, något som även hennes dotter Lavinia har gjort. Brant kommer från en utstött gren av Mannonfamiljen och är fylld av hat och revanschlust. För att kunna lämna sitt eländiga liv och fly med kapten Brant mördar Christine sin make. Lavinia, som älskar, beundrar och närmast avgudar sin far, avslöjar modern och utkräver hämnd genom att utnyttja sin bror Orin som skadad kommer hem från kriget. Orin hetsas att mörda Brant, vilket utlöser moderns självmord och till slut skjuter Orin sig själv.
Familjen går inte under styrda av ödet utan därför att människorna själva skapar den ondska i vilken alla, också Lavinia, krossas.
Mannons k vinnor är starka och iskalla vare sig deras begär handlar om sex eller hämnd. Starkast och kallast är Frida Hallgrens Lavinia som låter all sin kraft gå till hämnden på modern och på Brant. Lavinias styrka blir mycket tydlig i Frida Hallgrens koncentrerade spel mot Elisabet Carlsson i rollen som modern Christine. Hon som tycker sig vara instängd i ett liv som saknar mening och innehåll. Christine manipulerar både sina män och sin son, men hon rår inte på Lavinia. Mor-dotter-förhållandet kompliceras ytterligare av att Christine aldrig förmått älska sin dotter. Lavinia blev pappas flicka som exploderar i hat när Christine är otrogen – och när Brant föredrar Christine framför Lavinia. Niklas Falks Ezra Mannon må vara general och traktens storherre, men i förhållandet till kvinnorna förmår han inte bryta sin självvalda statiska mansroll förrän det är för sent för honom att göra någonting.
Johannes Bah Kuhnke som den krigsskadade Orin är ohjälpligt beroende av och bunden till sin mor i ett incestuöst, eller i varje fall ett tydligt erotiskt färgat, förhållande. Hans svartsjuka mot Brant gör honom till ett lätt byte för Lavinias hetsande hat. Till slut förmår han inte kämpa mot sitt samvete utan går under. Kapten Brant är en svårtydd roll som får en oväntad tyngd och tvetydighet i Gerhard Hoberstorfers tolkning.
Runt familjen Mannon finns också s yskonen Peter och Hazel Niles, (Mikael Kallin och Marie Robertson) som båda väntar sig äktenskap med Lavinia och Orin, men de är utanförstående och oförstående betraktare och till sist är också de förlorare. Det antika dramats k ör har reducerats till en åldriga alltiallo, fru Beckwith (Meta Velander), som vet och ser allt, men som inte kan ingripa. Hon öppnar bara ännu en ölburk.
Scenografen Ulla Kassius har försett familjen Mannons palats med skinande vit fasad och strama pelare och ett svartklätt mörkt inre. Ett hus där alla redan döda – även de levande. Livet är ödsligt som i en av Edvard Hoppers tavlor.
Regissören Alexander Öberg har lagt till en egen ironisk kommentar till det ödesdigra spelet med gengångare som hela tiden, iakttagande men osedda, befinner sig på scenen. Varje gång någon dödas, eller tar livet av sig reser de sig, greppar en mikrofon och utbrister i något banalt av Thomas Ledin, t.ex. ”Sommaren är kort”. Sedan tar de en pilsner och tuggar på ett grillspett medan de lätt intresserade betraktar de levande och deras ansträngningar att leva.
”Elektratrilogin” på Stockholms stadsteater är en av de mest sevärda teaterföreställningarna just nu i Stockholm. Det är en uppsättning som lyfter fram skådespelarnas utomordentliga insatser, Frida Hallgrens lysande rolltolkning av Lavinia, den moderna Elektra, lika väl som Elisabet Carlssons intriganta moder, Niklas Falks i grunden oförstående general, Gerhard Hoberstorfer som den hämnande Brant vars hämnd förbyts till kärlek och Johannes Bah Kunke som den lättmanipulerade sonen. Imponerande.