Får man göra vad som helst med fiktiva gestalter?
Den irländske dramatikern Brian Friel låter två av Anton Tjechovs rollgestalter mötas tjugo år efter det att deras respektive pjäser slutade. I det lätta kammarspelet ”Efterspel” låter han Sonja Serebriakova från ”Morbror Vanja” möta Andrej Prozorov , brodern i ”Tre systrar”, på ett slitet kafé i Moskva någon gång strax före ryska revolutionen 1917.
De talar om hur det gick sedan. Det gick inte bra för någon av dem.
Sonja lider fortfarande av kärleken till den alltför ofta berusade idealistiske läkaren Astrov. Hon bläddrar håglöst bland papper från jordbruksministeriet om hur hon bäst skall bruka de misskötta ägor som Vanja lämnade efter sig.
Andrej, som gifte sig med den vulgära Natasja, är nu ensam och tilltufsad sedan Natasja lämnat honom och de två barnen för kommunordföranden. Nu är han en desillusionerad musikant som spelar på Moskvas gator för att ha råd att besöka sonen Bobik som sitter i fängelse i Moskva.
Stämningen är charmigt vemodig uppblandad med några slurkar vodka ur teglasen.
Med Lil Terselius och Helge Skoog blir det givetvis en mycket slipad föreställning. Lil Terselius, som översatt ”Efterspel”, spelar Sonja med en stilla intensitet och säker känsla för nyanserna i texten. Helge Skoog visar upp den misslyckade men inte särskilt bittre Andrej som en närmast litet jovialisk figur.
Av de tjugo åren som gått märks nästan inget på rollerna. Det är som om de stått stilla medan världen förändrats. Brian Friel har skapat en tjechovsk stämning av väntan på att något skall ske, men det sker aldrig. Dessvärre blir pjäsen också litet trist på ett icke-tjechovskt vis. Det är som om det avgrundsdjup som alltid hotar att uppsluka Tjechovs personer bara är en grund damm med överstora känslor.
”Efterspel” är en samproduktion mellan Dramaten, Stockholms stadsteater och Strindbergs Intima teater. Den må vara en bagatell, men den välgjord och sevärd där det stilla vemodet blir en motvikt mot vår egen tids ständiga och högljudda jakt efter nya upplevelser.
En stunds stillhet är alltid välgörande. Särskilt om man leds av två så skickliga skådespelare som Terselius och Skoog som vågar vila i texten och i sin egen kompetens.