Alfred Dreyfus, kapten vid franska generalstaben och av judisk börd blev 1894 anklagad för högförräderi. Han skulle ha erbjudit försvarshemligheter till ”främmande makt”, i klarspråk ”Tyskland”. Då var Tyskland och Frankrike fortfarande bittra fiender efter kriget 1870–71 och två världskrig väntade. Den franska generalstaben hade redan från början bestämt sig för att Dreyfus var skyldig och fabricerade en rad bevis och lögner för att stödja den falska anklagelsen. Det blev upptakten till århundradets värsta justitiemord och rättsskandal.
Oskyldig ställdes Dreyfus inför krigsrätt i en på förhand uppgjord rättegång med förfalskade bevis. I två processer dömdes han till livstids fängelse.
Militären och det civila samhället hamnade i en djup förtroendekris när intellektuella med författaren Emile Zola i spetsen anklagade regeringen och krigsmakten för antisemitism. Dreyfusaffären uppmärksammades också i Sverige där August Strindberg gick helt fel och var övertygad om Dreyfus skuld och inga bevis på motsatsen kunde påverka honom.
Efter en tolv år lång rättsprocess, med en mängd olika biprocesser, fick Dreyfus fullständig upprättelse 1906.
På Östgötateatern i Linköping spelas just nu Magnus Dahlströms drama ”Dreyfus” som slutar precis efter den första fängelsedomen. Kampen för rättvisa finns alltså inte med.
Det är en stark bild av en korrumperad militär och missriktad kåranda Dahlström visar upp. Här finns övernog av lögner och maktmissbruk i en obönhörligt självgående process, som drivs framåt både av antisemitiska stämningar och patologisk militär misstänksamhet.
Civilisationens fernissa är tunn. Officerarna struttar runt i uniformer som hämtade från någon operett, passande till den Offenbach-musik som beledsagar snabba scenbyten.
Regissören Claes Lundberg har låtit en stram scenografi inrama den tre och en halv timme långa föreställningen. Han har valt att tona ned den roll som antisemitismen spelade till förmån för det moraliska dilemmat. Dessutom förstärker skådespelarnas prestationer den mäktiga teaterupplevelsen.
Patrik Voigth ger liv åt Alfred Dreyfus, en utmärkt militär men med något högdraget elegant över sig som retar kollegerna. Han blir gripande i sin förkrossande medvetenhet om att han obönhörligt är ett offer. Och han förstår inte.
Bo Höglund som underrättelseavdelningens chef general Bernhart med mensurärr i ansiktet, tror sig ställa upp för fosterlandet, men han är mest intresserad av att rädda sig själv när komplotten blir uppenbarad. Han hyser fullt förtroende för att militärdomstolen kommer att döma som bestämt är.
Dramats verklige huvudperson är Fredrik Meyers major du Paty – expert på "vetenskaplig" grafologi – en karriärhungrig manipulatör. Han är sällsynt vidrig med närmast paranoida drag i sin övertygelse om Dreyfus skuld. du Patys kollega major Picquart (Jesper Barkselius) är litet gnällig och känner sig undanskuffad, men han är i grunden en ärlig officer som vill ha säkra bevis och inte fördomsfulla och falska indicier.
Richard Carlsohn med sin rutinerade scenauktoritet är övertygande som den rättvisebesatte advokaten Lamange som hela tiden för en ojämn kamp mot den korrumperade militärdomstolen. Möjligen blir det för mycket av Perry Mason över hans agerande i rättssalen, men det står man ut med därför att Carlsohn så totalt och utan sidoblickar gått in i rollen.
I denna manliga värld finns endast en kvinnoroll: Dreyfus hustru Lucie spelad av Stina von Sydow. Hon misstor och skräms av det system som leder till makens undergång. Problemet är egentligen att hon blir ganska ointressant i det viktiga spelet om rättvisa och rätt där hon endast är en bifigur.
Som helhet är det en omtumlande teaterupplevelse man får i ”Dreyfus” – och kopplingarna till vår omedelbara nutid känns obehagligt tydliga.