Operans uppsättning av Puccinis dramatiska opera ”Tosca” är överraskande traditionell med ett utmärkt sångarlag. Sedan Folkoperan placerat ”Tosca” i 2000-talet för något år sedan har nu regissören Knut Hendriksen tagit ”Tosca” tillbaka till det politiska kaoset i Rom i juni 1800, men ämnet är evigt och uppsättningen har också hämtat färg av dagens värld och verklighet.
Handlingen i Tosca är dramatisk med kärlek, förräderi, bråddjup ondska och med musik av yppersta skönhet som dämpar intrigens brutalitet.
” Tosca” skildrar hur demokratiska och frihetliga rörelser blossar i Rom upp när den gamla regimen faller sönder under Napoleons militära tryck, men fortfarande regerar den i flera avseenden lystne polischefen Scarpia med rå och slumpmässig terror. Den unge konstnären Cavaradossi älskar den berömda, men svårt svartsjuka, sångerskan Floria Tosca som Scarpia åtrår. När en viktig politisk fånge flyr ur Castel San Angelo ger Cavaradossi honom skydd och Scarpia utnyttjar Toscas svartsjuka och kärlek till konstnären att avslöja flyktingens gömställe. Priset för fri lejd för Tosca och Cavaradossi är högt och självfallet lurar Scarpia dem. Han är verkligen en av operalitteraturens skurkaktigaste skurkar som utan att tveka sänder människor till en säker och plågsam död.
Lena Nordin är uttrycksfull och övertygande som den självupptagna Tosca. Efter en rätt lam och stel första akt skärper hon tonen i andra aktens stora aria, vanligen kallad Toscas bön. Där klagar hon över hur illa livet behandlat henne trots att hon bara levt för kärleken och konsten. Sedan sticker hon kniven i Scarpia.
Theodore Green som Cavaradossi har en spänstig tenor som han förstår att utnyttja maximalt. När Cavaradossi inför sin avrättning skriver sitt avskedsbrev till Tosca i gryningsljuset över Rom får den en lätt anstrykning av sentimentalitet, som känns alldeles riktig.
Med sin psykiska och fysiska kraft dominerar Johan Edholm föreställningen som den galne, maktberusade och lögnaktige Scarpia. Operans eviga fråga varför Scarpia är ond får inte heller denna gång något svar.
Scarpias torpeder Spoletta och Sciarrone, säkert sjungna av Niklas Björling Rygert och John Erik Eleby, utför bara sina order med den plikttrogenhet som alla medlöpare och bödlar alltid gjort. Säker är också Ketil Hugaas som den lätt virrige prästen som omedvetet och beskäftigt hjälper Scarpia i hans jakt på Cavaradossi och Tosca.
De sångliga prestationerna ger alltså ingen anledning till några betänkligheter. Problemet är att Knut Hendriksens regi inte lyckas ge rimlig trovärdighet åt vare sig Scarpia eller Tosca – de roller som dominerar föreställningen. Det känns litet oengagerat och märkligt svalt mitt i de häftiga känslostormarna.
I stället är det dirigenten Christian Badea som får Hovkapellet att plocka fram all den känsla och spänning som finns i musiken som blir närmast rent fysiskt kännbar. Det är stort.
Till detta kommer också en stundtals rätt häftig scenografi och dramats upplösning högt upp på Castel San Angelo är överväldigande vacker.
Så visst, trots en del brister är ”Tosca” värd en resa till Operan.