|
|
Scen: Dramatens lilla scen
Pjäs: Fedra
Författare: Jean Racine
Översättning: Anders Bodegård
Regi: Karl Dunér
Scenografi: Peder Freiij och Karl Dunér
Musik: Carl Unander Scharin
Skådespelare: Stina Ekblad, Fares Fares, Irene Lindh, Tomas Pontén, Rebecka Hemse, Björn Granath, Ingrid Luterkort, Ellen Mattsson
Spelas t.o.m. 28 maj, speltid 2 tim. 45 min.
|
| |
|
|
Jean Racines tragedi ”Fedra” från 1677 har ett övermått av våldsamma konflikter och inte mindre våldsamma känslor. Det handlar om hjälten Theseus, kung i mytens Aten, och hans drottning Fedra. Theseus är ute på en av sina många äventyrsresor när Fedra förälskar sig i sin styvson, Hippolytos. När det kommer bud om att Theseus är död bryter Fedras erotiska lidelse fram, men Hippolytos är inte trakterad av hennes kärlek. Han älskar Aricia, dotter till kungens fiende och maktrival. Då det visar sig att dödsbudet var falskt och Theseus återvänder bryter allt samman. Fedra är räddningslöst förlorad liksom Hippolytos. I ett försök att skydda sig anklagar Fedra falskeligen Hippolytos för att ha skändat henne. Eftersom Theseus är lagen och själv bestämmer över liv och död straffar han Hippolytos med döden. När Fedra ångrar sig och berättar sanningen är det för sent. Hippolytos är död, Fedras amma och förtrogna Oinone är död och hon själv har tagit gift. Till sist är Theseus ensam kvar. Som ett meningslöst försoningsoffer adopterar han Aricia.
Det är en märklig känsla av storhet som präglar Dramatens uppsättning av ”Fedra". Regissören Karl Dunér och scenografen Peder Freiij har förlagt spelet på en oändligt ödslig scen med vågräta, inhägnade, parallella fåror där skådespelarna rör sig. De har där inte någon möjlighet att själva styra sina öden-. All t är bestämt av gudarna – ingen kan ändra något och ingen lämna några spår efter sig.
Spelet består till en del av stiliserade ritualer i t idens, rummets och handlingens enhe, endast rösterna anger stämningen. Stina Ekblad spelar en gripande Fedra. Med små skiftningar i röst och kroppsspråk uttrycker hon hela känsloskalan från fysisk åtrå till förälskelse, svartsjuka och slutligen hatfullt raseri. Den sociala nivåskillnaden markeras av att Fedra ofta står aningen högre än den hon talar till.
Uppsättningens enda svaghet är att Fares Fares som Hippolytos visserligen har stark fysisk närvaro, men är alltför okänslig och sammanbiten för att kunna ge en nyanserad teckning av hjälten. Det är som om hans ord inte speglar något djup i karaktären.
Den oväntat återvändande Theseus (Tomas Pontén) är en drastisk hämnare. Han handlar utan en tanke på följderna och med hans makt över liv och död är den katastrof som drabbar honom självförvållad. Han är själv en bricka i gudarnas spel med människorna och i gudarnas inbördes strider.
Hyppolytos älskade Aricia (Rebecka Hemse) och hennes förtrogna Ismene (Ellen Mattsson) är de som rör sig friast genom scenografin, men så är de också blott åskådare till det som sker. Vilket också gäller Theramenes (Björn Granath) som skräckslagen och vältaligt målar upp vännen Hyppolitos grymma död.
Irene Lindh som Fedras amma och förtrogna Oinone spelar en mycket tveksam roll i dramat. Hon förstår hur Fedra skall vända kungens vrede mot Hippolytos och spelar det spel Fedra vill, men till slut får hon också bära Fedras skuld. Budbäraren Panope spelas av teaterveteranen Ingrid Luterkort. Det är en njutning att ännu en gång få se henne på scenen, här finns ett helt teaterliv samlat i ett distinkt rolltolkning.
”Fedra” på Dramatens lilla scen är en märklig teaterupplevelse som egentligen inga ord kan göra rättvisa.
|
| |
Sthig
Jonasson |
| Fotnot: Handlingen till Racines drama är hämtad från den romerske diktaren Seneca, som i sin tur hämtat intrigen från den grekiske diktaren Euripides pjäs ”Hippolytos”, ca 428 f. Kr. Den pjäsen är numera förlorad, men det finns ytterligare en pjäs av Euripides som också heter ”Hippolytos” och den finns i svensk översättning av Hjalmar Gullberg. |
|
| |
|
