Det har varit ont om storsatsningar på Operan i år. Så när det äntligen kommer en opera grande är förväntningar högt spända, särskilt som det bjuds Giuseppe Verdis "Don Carlos"– en av de stora operaverken. Även mycket högt ställda krav tillfredsställs i en uppsättning som är närmast självlysande av all skönsång.
Sedan urpremiären i Paris 1867 har Don Carlos omarbetats fyra gånger och ännu fler gånger har den klåfingrigt "förbättrats". Den här gången spelas den på italienska och med alla fem akterna, så speltiden blir nästan fyra timmar.
Don Carlos utspelas på 1560-talet i Spanien och skildrar det politiska maktspelet mellan den spanske kungen Filip II och hans son Don Carlos. Filip är kung inte bara över Spanien utan också över Nederländerna, Neapel-Sicilien och Milano. Filip har politiska och religiösa problem med flamländarna som både vill bli fria och behålla sin protestantiska tro. Deras strävan understöds av Don Carlos och av hans vän Rodrigo, som har lyckats nästla sig in vid hovet och blivit Filips förtrogne rådgivare. Från den positionen ser han en möjlighet att hjälpa Flanders förtryckta folk genom att förverkliga en ny förståelse för tolerans och frihet.
Problemet är att varken Don Carlos eller Rodrigo behärskar det politiska spelet mellan staten och den katolska kyrkan utan deras idealism krossas därför att de inte handlar politiskt utan etiskt.
Men Don Carlos vore inte ett så storslaget och tragiskt verk om det inte flera bottnar exponeras. Utöver de politiska intrigerna finns också en komplicerad far-son-relation: Don Carlos älskar sin "styvmor" drottning Elisabeth, som han var förlovad med innan hon blev en fransk fredgåva till kung Filip.
Filip är en isolerad, ensam man som nog inser att hans tid som envåldshärskare obevekligt är förbi och att kungadömet sakta vittrar sönder medan stat och kyrka lägger omänskliga pliktkrav på honom. Samtidigt befinner han sig i en position där det verkar som om endast kyrkan kan garantera rikets politiska enighet och stabilitet.
Filip försöker agera som realpolitiker och offrar både Rodrigo och sin son Carlos, men i själva verket är hela hans agerande kontraproduktivt – i ett längre perspektiv.
Hela den politiska konflikten speglar och genereras av manliga maktstrukturer medan kvinnornas intriger utvecklas på det personliga planet. Ändå tar Hillevi Martinpelto som den olyckliga drottning Elisabeth en stor del av utrymmet med sin lysande vokala styrka och Ingrid Tobiasson som furstinnan Eboli är livsfarlig som rival, som fiende – och som vän.
Jaakko Ryhänen är en närmast rastlös Filip II som är plågad av beslutsångest inför valet mellan plikt och känsla medan Lars Cleveman är kanske litet väl mjuk och för litet maktspelare som Don Carlos, men hans första aria till sin älskade Elisabeth är en njutning som ger rysningar. Peter Matteis är mer trovärdig som den idealistiske maktspelaren Rodrigo – tillsammans gör Matteis och Cleveman sin duett om evig vänskap till ett av operans mest förtätade ögonblick.
"Don Carlos" kräver inte enbart lysande sånginsatser utan också skådespelande och det är väl just här som det brister när sångarna ibland tycks tycks irra runt utan att hitta varandra i Maren Christensens scenografi med stora öppna ytor som tillåter både masscener och intima ensembler. En tillgång är den raffinerade ljussättningen som ger en känsla av ständiga konspirationer vid hovet.
Nå, i det stora hela har operapublikens väntan och längtan efter något alldeles extra blivit väl uppfylld.