Efter en del strider i uppskruvat tonläge om upphovsrätten stod äntligen Thorsten Flinck på Vasateaterns scen i en egen version av ”Doktor Glas”.
Hjalmar Söderbergs roman skildrar ett mord där romanens jag, doktor Glas, förgiftar den vidrige pastor Gregorius med ett arsenikpiller. Läsaren närmast suggereras att uppfatta mordet som en välgärning och moraliskt motiveras det med att Gregorius är en osympatisk, hycklande och ful präst som våldtar sin hustru.
Från början har doktor Glas den bredvidstående åskådarens obenägenhet att ingripa, men efteråt har det inte skett någon förändring. Världen och livet går liksom bara vidare. Han har inte ens några samvetskval. Centralt tema i romanen är den fria handlingen samtidigt som man tydligt kan spåra Söderbergs avsky för kyrka och prästerskap. Mordet på Gregorius kan ses som en symbolhandling: det är kyrkan som utplånas.
I Thorsten Flincks föreställning finns endast avlägsna likheter Hjalmar Söderbergs oälskade doktor. Dessutom många av de moraliska frågor som romanen ställer, kvar är endast själva handlingen och delar av doktorns känslor för Gregorius och dennes unga hustru.
Flinck gör de tre rollerna genom att blixtsnabbt byta röst och kroppsspråk. Han går in och ur sina roller med skenbar lätthet och ibland bryter han också teaterns illusion, lämnar skådespelandet och blir personen Thorsten Flinck som vänder sig direkt till publiken. Men då blir det alltför tydligt publikfriande och inte så litet krystat, även om det också är ganska underhållande.
Med på scenen korta stunder är en anonym dansant kvinna i en stum roll.
Thorsten Flincks skicklighet som skådespelare och hans sätt att behandla texten gör ”Doktor Glas” dramatisk, men det är inte tillräckligt för att skyla över föreställningens brister.