Nobelpristagaren Rudyard Kiplings två djungelböcker (1894–95) är en samling berättelser där tre handlar om en liten indisk pojke som förirrar sig ut i djungeln och tas om hand av en vargflock som kallar honom Mowgli (Den lilla grodan). Dessa berättelser ligger till grund för Stockholms stadsteaters frustande häftiga uppsättning av ”Djungelboken”. Regissören Alexander Mørk Eidem har förlagt handlingen till Sergels torg år 2107 och ger en skarpare och mer våldsam saga än den tecknade Disneyfilm från 1974 som vevats år efter år i jul-TV. Men den här föreställningen är helt avdisneyfierad – inte en enda gullig pälsklädd varelse finns med på scenen.
Mørk Eidem tecknar en mörk framtidssaga om storstadsdjungeln där livet är hårt, farofyllt och gränsen mellan liv och död är lätt att passera. Tunnelbanan har kollapsat, glasobelisken har rasat och Kulturhusets glasfasad ligger i skärvor. Endast halvt utsuddad graffiti vittnar om människor. I betongdjungeln lever klonade djungelvarelser, ofta förvillande lika vår egen tids brats, nynazister eller hbt-människor som strider om makten. Vargarna, det fria folket, tar hand om människoungen Mowgli och lär honom överleva i storstadsdjungeln. Han får björnen Baloo och pantern Bagheera som beskyddare mot dödsmaskinen tigern Shere Khan med ståltänder och knivar i ärmmuddarna.
Alla de kända figurerna är med: Mowgli spelas av Kristofer Fransson med koncentrerat allvar och snygg behärskning av både dans och Kung Fu. Han befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen när utanförskapet slår honom: han är inte en varg utan en människa och utanför flocken måste han finna sin egen väg. Mowgli har egentligen inget val, men att vara människa lockar honom inte. Den enda kontakt han haft med sådana är att de skjuter från helikoptrar. Han har över huvud taget aldrig hört något positivt om människor.
Leif Andrée gör Mowglis mentor, den inte överbegåvade björnen Baloo till en boxningscoach, med hårda boxhandskar och mjukt hjärta. Han ställer alltid upp för grabben, men när Mowgli gör fel får han en snyting. Mer sentimental är den svarta pantern Bagheera som i Shebly Niavaranis tolkning är en transa i svart korsett, högklackade läderstövlar och med en mycket användbar spikförsedd handväska som nonchalant dinglar på höften. Hotet mot Mowgli kommer från tigern Shere Khan (Lars Göran Persson) en nynazist som skramlar med sina knivar och menar allvar med sitt hot att döda Mowgli. Shere Khan är ondskan personifierad, farligt våldsfixerad, fylld av hat och hämndlystnad. Lars Göran Persson är lysande i rollen och rockar fett i ett ruskigt vitmakt-solo med refrängen ”En bra människa är en död människa”.
Häftigast i djungeln är annars Frida Westerdahl i tight gul läderoverall som ormen Kaa. Liksom som Uma Thurman i Tarantinos film svingar hon ett svischande samurajsvärd. Hos Kaa blandas sex med våld, hon är förföriskt väsande och skoningslöst mordlysten och blixtsnabb med hypnotisk släpighet och än häftigare när hon ömsat skinn.
Apflocken är ansvarslösa Stureplansbrats som leds av Noppe och Joppe (Johannes Bah Kuhnke och Christian Hillborg) i ett evigt partajande. Hos Kipling kommer Mowgli till en ruinstad medl resterna av en högt stående civilisation här är det i stället en lyxkrog där odrägliga brats, utstyrda i glitter och bjäfs, sätter sprätt på pappas bananer.
Andra minnesvärda figurer är vargflockens ledare Bengt Järnblad medan Jan Mybrand är rolig som skrajsen, lismande och hunsad schakal som snabbt och geschwint byter sida när maktförhållandena ändras. Robert Panzenböcks och Lilian Johanssons gamar arbetar för skvallerpressen.
Eric Gadds musik ger puls åt storstadsdjungeln med dovt hot eller partyös, medan sångerna – rap, pop, rock, disko – växer ut till hela shownummer. Det är en påkostad och mycket vital uppsättning med stor ensemble, orkester, mycket dans, coola kläder och överraskande ljudeffekter. Enda problemet är väl att sång- och dansnumren ett tag tar bort fokus från handlingen och att slutstriden mellan Mowgli och Shere Khan är oändligt utdragen. Men Kiplings raffinerade civilisationskritik finns kvar under all discomusik, krigsscener och överkoreograferade slagsmål.
Det är ingen föreställning för de små barnen – gärna över tio år för att få utbyte av alla smarta vändningar och kulturreferenser. Sammantaget är ”Djungelboken” en underbar föreställning där varje roll är optimalt besatt.