”Don Juan i Soho” på Stockholms stadsteaters lilla scen är en inte helt lyckad uppdatering och bearbetning av historien om den maniske kvinnojägaren Don Juan – här kallad DJ. Han är en patetisk fähund som tycker sig ha genomskådat hyckleriet och de traditionella moralbegreppens tomhet.
Pjäsen utspelas i nutid och DJ lever ett hektiskt nöjesliv i Londons nöjeskvarteren i Soho. När det börjar är DJ gift med Elvira sedan två veckor, men han har tillbringat natten på ett hotell med en kroatisk supermodell. Elvira och hennes rasande bröder får tag i DJ och kräver att han skall överge sitt vidlyftiga liv och göra bättring. Han vägrar eftersom han inte ser något fel med det liv han lever. Det går då mycket riktigt åt pipan för honom.
Titelrollen DJ, som upplever sig själv som sann i en förljugen och falsk värld, spelas av Björn Kjellman som är alldeles för sympatisk för att ta fram det obehagliga i DJs natur. Peter Gardiner är DJs sluge betjänt Stan som har ett mycket avspänt förhållande till sin arbetsgivare. Han är en lojal opportunist och går behändigt sin husbondes ärenden så länge pengar flyter in, men samtidigt försöker han freda sitt samvete med kritik av DJs utsvävande liv.
De förförda kvinnorna – Elvira (Maria Sundbom), Lottie (Marall Nasiri) och Mattie (Ingrid Meling Enoksen) – spelar mycket liten roll för pjäsen liksom också Tomas Bolme som DJs bekymrade far Louis. Wiktor Sjövall gör den stenstaty som har en viktig roll i DJs undergång.
Som helhet är ”Don Juan i Soho” en märkligt oengagerad föreställning som inte har något att säga vare sig om männen eller om kvinnorna – och alldeles särskilt inget om moralen.
Världen kan emellertid vara lugn: Don Juan lever och har hälsan. Han kommer att motstå alla tolkningsförsök, alla omskrivningar och alla moderniseringar. Han kommer att fortsätter att oroa människornas sinnen.