På Stockholms stadsteater spelas nu Vilhelm Mobergs sorgset mörka ”Din stund på jorden” i regi av Leif Stinnerbom, från Berättarladan vid Rottneros. Trots svackor och litet onödigt pynt är det en gripande föreställning.
Vilhelm Moberg har nästan ensam kommit att forma vår bild av de människor som emigrerade till Amerika och hur deras liv kom att gestalta sig. I ”Din stund på jorden” (roman 1963, pjäs 1965) återkommer Moberg till det emigranttema han tidigare behandlat i sitt stora epos om Karl-Oskar och Kristina. Åter handlar det om uppbrottet från hemmets trygghet ut till en osäker värld och vad människan förlorar under den resan.
Den åldrade småländske utvandraren Albert Carlson sitter ensam på ett hotellrum vid Stilla havet och funderar över vad han egentligen gjorde med sitt liv.
För Albert gick det bra i Amerika. Han blev fastighetsmäklare, skaffade sig familj och barn, men ingenstans var han hemma och han var inte nöjd med vad han åstadkommit. Människan skall inte slösa bort sin enda stund på jorden är Mobergs budskap, men Albert tycker att han låtit livet glida mellan fingrarna. Och nu, när han nalkas livets slut, minns han den händelse i barndomen som mer än allt annat kom att prägla honom: brodern Sigfrids död.
Ingvar Hirdwall och Tobias Hjelm delar på rollen som Albert Carlsson och spelar den sida vid sida. Ingvar Hirdwall spelar Albert både som barn och som vuxen, medan Hjelm är den unge troskyldige och oskuldsfulle Albert som gör uppror mot fadern och emigrerar till Amerika.
Hirdwall dominerar föreställningen med sitt tunga och lågmälda spel medan de övriga rollerna närmast får en understödjande funktion, med undantag för den veke och leklystne Sigfrid, som står för allt som den unge Albert beundrar. Sigfrid spelas vemodigt insiktsfullt av Johannes Bah Kuhnke som gestaltat all den lust Sigfrid känner inför livets äventyr och den oändliga plågan i vetskapen att han är dödsmärkt.
Resten av ensemblen är litet otydliga: den känslomässigt förkrympte fadern (Carl-Åke Eriksson) domderar, moderns (Lilian Johansson) djupa gudfruktighet är en kliché och de övriga kvinnorollerna förblir anonyma, även om Marika Lindström, som fastighetsmäklaren Mrs. Jeffers, skapar ett litet porträtt av en energisk affärskvinna. Dessutom gör Björn Wahlberg ett grotesk slaktare som njuter av sitt yrke.
Leif Stinnerboms regi tar väl till vara den pacifistiska tendens som finns i Mobergs text. Sigfrid är antimilitarist och mot allt dödande, men tar värvning och det är livets ironi att just militarismen blir hans död. Pjäsens båda osympatiska personer är direkt involverade med militären: Farbror Nyström (Claes Ljunggren) offrar utan betänkligheter sin släkting Sigfrid för att tjäna några kronor i värvningspengar och han son Artur (Joakim Nätterqvist) fortsätter som översittare även sedan han lämnat den militära banan.
Viktig för spelet är den folkmusikgrupp som sitter på scenen och spelar en sorts folkmusikpastisch som både ackompanjerar skeendet och skapar en dansant stämning. Och visst, hela tiden dansar och skuttar ensemblen fram och tillbaka över scenen, den ende som inte tar ett danssteg är Hirdwalls Albert.
”Din stund på jorden” må vara tillrättalagd, men den existentiella dimensionen i Mobergs pjäs om hem- och rotlöshet försvinner inte. Det är en avskalad, litet naivistisk, föreställning som efter en långsam startsträcka griper tag i åskådaren med full kraft.