En krogshow en sommarkväll på någon utomhusarena i Sommarsverige. Hur lyckat är det?
” Diggiloo” är en lyckad show. Här uppträder en stor del av den svenska schlagerhistorien som, med synbarlig förtjusning, spelar upp delar av den schlagerhistoria som de varit med om att skapa.
Totalt har artisterna på scenen medverkat i mer än 70 melodifestivaler och har decennier av rutin från folkparker, krogshower och TV. Det är
Lill-Babs, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson, Elisabeth Andreassen och Lotta Engberg visar, tillsammans med Sven-Erik Magnusson (Sven-Ingvars, ni vet), generöst upp en både allvarlig och en komisk sida. De är så effektiva att scenens yngsta – Fame (Jessica Andersson och Magnus Bäcklund), Andrés Esteche och Andy Foster – riskerar att hamna i skuggan. Men när de får tillfälle tar de för sig ordentligt. Särskilt Andrés Esteche och Jessica Andersson har utvecklat egen stil och scenpersonligheter.
Den enorma rutinen visar sig när artisterna visar upp nya sidor av sitt artisteri: Lasse Holm och Thomas Petersson gör en lysande komisk parodi på After Darks ”La Doce Vita” och levererar en ohejdad och utsökt fånighet. Elisabeth sjunger Nattens drottnings aria ur första akten i Mozarts ”Trollflöjten” och gör det med viss sånglig och enastående komisk bravur. Lotta spelar en lightversion av ”Für Elise” med en blinkning mot publiken, dessutom kompar hon Elisabeth i arian. Överhuvud bjuder artisterna på sig själva avspänt och generöst. Lill-Babs sammanfattar sin 50-åriga artistkarriär med ”It was a very good year”. Det är sannerligen ultrasentimentalt och kunde ha blivit outhärdligt sörpigt om det inte varit just Lill-Babs. Hon får vara precis hur sentimental som helst och vi älskar henne för det.
Sven-Erik Magnsson visar sig ha folkets kärlek i ett Sven-Ingvars-medley där publiken fick tillfälle att sjunga med i alla refängerna – och kunde dem. Thomas Petersson är utmärkt som den avledande artist som en sådan här mastodontuppställning så väl behöver. Lasse Holm, som står för showen sjöng, spelade piano och dragspel och höjde skickligt trycket hos publik och artister när showen hotade att gå ner i varv.
De yngre artisterna – Jessica Andersson, Magnus Bäcklund och Andrés Esteche – har tillräckligt med egen rutin och röstresurser för att ta för sig och slå an hos den klappbenägna publiken. Andy Foster är en ny välsjungande bekantskap med utvecklingspotential.
Ä ven om inte allt var lysande och någon gång svajade sången betänkligt, men som helhet var det kvalitet. Inte minst i Digiloo-orkestern där blåssektionen (sax, trumpet och dragbasun) ägnade sig åt intrikat och lustig hand- och armdans när de inte spelade. Trumpetaren Magnus Johansson avslutade f.ö. pausen med en virtuos version av ”Oh mein Papa” som snart nog blev ett helt medley med välkända melodier.
För övrigt är ljussättningen snygg, ljudet vältrimmat och kläderna flotta.
Publiken bjuds på en helkväll med bred familjeunderhållning där varje ålder hittar något som passar. Roligt är att ensemblen är på scenen nästan hela tiden och fungerar som doagrupper åt varandra. Även om de bara verkar sitta i sin soffgrupp hinner de ändå med många och raffinerade klädbyten.
Visst. ”Diggiloo” är underhållning utan anspråk på att vara något annat än just underhållning, men det är det också i hög grad.

	Sthig Jonasson

© Sthig Jonasson Foto: