Under det senaste decenniet har Lars Norén envetet och oförtröttligt grävt sig ner i det svenska samhällsklimatet i en rad uppmärksammade och viktiga pjäser. I ”Detaljer”, som nu spelas på Dramatens lilla scen, tar han ett steg bakåt i tiden och skildrar ett stycke Sverige i världen från maj 1989 till december 1999. Det är en ganska ojämn pjäs som kan upplevas som pratig, men där skådespelarnas utomordentliga insatser gör den nödvändigt sevärd.
”Detaljer” är närmast ett kammarspel i två akter med vardera sjutton och tretton scener. Varje scen är en rapsodisk ögonblicksbild där episoderna hänger samman både i tid och rum. Samtidigt har det som skett under tiden mellan de olika scenerna fått konsekvenser för fyra människor som slumpmässig korsar varandras spår och som får både deras liv och relationer att hänga ihop och att påverkas och att påverka.
På ett plan handlar pjäsen om den medelålders bokförläggaren Erik, som är gift med läkaren Ann och om Emma som har författardrömmar och träffar dramatikern Stefan. Efter några år är relationerna nya: Erik lever med Emma och Ann med Stefan. Paren engagerar sig litet förstrött i varandra, men sliter så med sina relationer och sina roller att de inte orkar, eller kan, fungera som människor.
De är ständigt på resa till någonstans som kan vara Stockholm, Florens eller New York utan att någonsin stanna upp, eller komma ikapp sig själva. Samtidigt som 1990-talets krigsskådeplatser – Kuwait, Balkan, och det eviga Palestina – finns som otydliga hot, som de egentligen inte berörs av eller tänker särskilt mycket på. Mer traumatiskt är att båda kvinnornas längtan efter barn närmast blir en besatthet, men de blir aldrig gravida, eller om de lyckas så slutar det i ett blodigt missfall.
På ett andra plan är händelserna mer generella. Alla relationer är lika misslyckade. Människorna lever avsides trots att de ständigt befinner sig i olika förhållanden med varandra. Det är som om själva livet inte ens ger ett tydligt avtryck på dem. Som om livet är en TV-såpa.
Förläggaren Erik säger att problemet är inte att människorna inte förstår varandra utan att de förstår varandra. De drivs isär inte därför att de inte kan kommunicera med varandra, utan därför att de kommunicerar hela tiden.
”Detaljer” innehåller fyra bra roller som ger skådespelarna möjlighet att utveckla sina karaktärer, egentligen långt utöver vad texten gör troligt. Lil Terselius är kristallklar som den desillusionerade läkaren Ann som låter sitt liv rinna undan i torftiga relationer. Ola Rapace gör den unge författaren Stefan som egotrippad gör litterär karriär genom att utnyttja de andra – på samma sätt som han själv blir utnyttjad. I slutscenen berättar han om en just färdigskriven pjäs. Och han beskriver scen för scen av den pjäs som nyss spelats upp – och vi om några minuter skall applådera. Nadja Weiss är lysande självklar som den helt skyddslösa och utlämnande Emma som vill skriva, men blir barnboksredaktör på ett förlag.
Reine Brynolfsson spelar Erik och drar föreställningen framåt som nervig och rastlös förlagsredaktör. Han låter sin existentiella ångest skymta fram i små gester som skapar en tydlig närvaro också i sin skenbara förströddhet.
Scenografin är enkel, miljön markeras bara av stolar som flyttas runt på scenen och på skärmar projiceras foton av människornas tidigare liv. Det är som ett fotoalbum med drömmar om ett liv, som blev precis så eländigt som man kunde ana – trots att de hade allt och kanske uppnådde allt de en gång ville.
Lars Noréns pjäs ger ingen lindring i vår vånda inför livet.

	Sthig Jonasson
Reine Brynolfsson och Lil Terselius